Det här året började skakigt i efterdyningarna av en intensiv och utdragen ångestattack konstruerad av 100 000 traumatiska upplevelser, krackelerade cooping-mekanismer och en manipulerad bild av framtiden och nutiden.

Nu är det snart augusti och jag har gått åt helvete så orimligt många gånger. Jag har gett upp, längtat efter döden, varit mitt argaste nånsin. Den enda anledningen att jag fortfarande är vid liv är för att jag inte har det i mig att ta livet av mig. Det är patetiskt. Jag som lever ett så privilegierat liv med fast jobb, en fin lägenhet, pengar på banken, vänner och familj. Det finns inget att klaga på och ändå fungerar ingenting.

ADHD – attention deficit hyperactivity disorder. Men inte jag väl, hur skulle det kunna vara jag? Jag är ju bara konstig, inte som killarna i lågstadiet. Slog i huvudet hårt en gång när jag var 13 och nu har jag svårt att fungera trots att jag både är intelligent (enligt testen från den neuropsykiatriska utredningen) och väluppfostrad.

Försöker lära mig att passa in, alla tycker att jag passar in. Utom jag. Jag känner mig alltid utanför, ingen känner mig egentligen. Jag måste ju alltid passa in och då har man inte råd att vara sig själv, bara utvalda bitar i olika sammhang. Man tar sikte på en ny horisont, satsar allt och kommer nästan dit. Men så rycks mattan undan och plötsligt vet man knappt vem man är eller vart man vill.

Alla ens vänner verkar så nöjda med var de är eller vart de är på väg och jag vet ingenting. Och det är så svårt att veta vart man vill eftersom allting blir ointressant så fort och det går aldrig att veta vad man klarar av. Försöker klara det som andra klarar och blir utbränd, deprimerad för 100:de gången. Längtan efter att slippa vara ensam, att kunna vara sig själv med någon annan än sig själv. Som en gnagande råtta i nacken.

Men med självhat som en av grundplåtarna i sin självbild, tätt intill känslan av att aldrig nånsin vara tillräckligt bra, så ligger chanserna att bli lycklig ganska knapert till.

Man har två val; att leva livet eller att dö. Jag kunde vid 26 års ålder konstatera att man dör inte bara för att man inte vill leva. Det krävs en insats även där.

Och jag lever ännu och det är väl dags att börja om. Ta ny sats och kasta upp bitarna av sitt liv för att se hur de landar denna gång, med de nya erfarenheter och preparat som bifogats under de senaste året.

Välkommen till min tredje blogg. Kanske inget för den som är normal, men det skiter jag i.