En förebild är någon som står upp för sig själv först och främst. Att stå upp för sig själv innebär att se till att ens egna behov är tillgodosedda innan man försöker hjälpa andra. Som instruktionen för syrgasmaskerna i ett flygplan. Det är ju givet att själv sätta på sig en mask innan man hjälper sitt barn till och med, så att man inte riskerar att båda dör.

Livet är ju sällan lika enkelt som en flygplanssäkerhetsinstruktion, men man kanske kan se själva flygplanet och all den avancerade tekniken som tar oss från punkt A till punkt B genom luften som livets kaosartade kanvas.

Jag önskar att jag hade fått lära mig att stå upp för mig själv. Men vänta nu, det har jag ju. Eller? Jag är ju en kvinna född mitt på det ljuva 80-talet och min mamma var feminist och högutbildad och gjorde mer karriär än min far. Men samtidigt var bilden skev. Det är otroligt allt det hon gjort och det är också där skevheten ligger.

Jag kan i mina vildaste drömmar inte se hur jag skulle klara av det hon gjorde. Och då tänker jag automatiskt att det är för att jag värnar om mig själv, för att jag är ”känslig” och inte vill pressa mig till bristningsgränsen. Det ska tilläggas att jag har pressat mig något alldeles enormt och mått skit, alldeles utan att komma nån stans (eftersom jag aldrig fått ut min examen så är det som att hela min masterutbilning saknar värde för mig nu, men det är givetvis en sanning med modifikation).

Jag har försökt hjälpa andra i min oförmåga att hjälpa mig själv. Det sägs ju att man mår bättre om man förstår givandets glädje. Fast om man inte känner att man har så mycket att ge och sen ger bort det förbehållningslöst så finns det ingenting kvar sedan.

Kanske borde jag läsa mer filosofi. Jag har uppenbarligen ett moderskomplex som gör att jag sätter orimliga krav inte bara på mig själv utan även på andra kvinnor. Jag känner mig dessutom hopplös i skuggan av min mamma. Om hon är missnöjd med sig själv, vem är då jag och vad är mitt värde? Jag önskar innerligt att jag hade mer rimliga krav på alla medmänniskor.

Som min bästa killkompis, han som är som en bror, jag har inga krav på att han ska höra av sig eller bete sig på något annat sätt han vad som är typiskt för honom. Om han bara skickar memes till mig två gånger i veckan i månader, så blir jag inte särskilt sur. Medan jag har helt andra förväntningar på min bästa tjejkompis. Rent krasst så är hon en helt fantastik vän och jag hade länge komplex för det också. Kände mig som en dålig vän i jämförelse, samtidigt som jag blev orimligt sur när hon gjorde mig besviken.

Tack och lov så kom jag till insikt och insåg mitt eget ansvar i det hela och kunde försöka sänka kraven. Hur bra som helst att slippa bli sur för en outtalad regel som man själv har satt upp och som inte är rimlig. Man måste ge andra lite space! Jag själv behöver ju mängder med space, tror jag i alla fall. Är helt fruktansvärt dålig på att stå upp för mig själv eftersom jag aldrig nånsin känner att jag har rätt till det eftersom jag är så dålig.

Det är lätt att förminska sin egen roll och det är synd. I en relation där ingen frågar om ens behov eller ens lyssnar när man försöker förmedla dem. Där det är okej att den ena hela tiden ser till sina behov och den andra bara följer och står beredd när behovet av henne finns. Där byggs en katastrofal frustration upp som till slut ödelägger hela relationen. Sedan vill ingen vara syndabock och skyller allt ifrån sig. Eller lägger locket på och går vidare.

Jag älskar att förklara saker, vända och vrida tills allt är upp och ner och man helt sonika bestämmer sig för att det måste finnas vitt och svart för annars går det inte. Det måste finnas en syndabock som man aldrig kan förlåta, en skurk som Pingvinen i Batman eller så. Men verkligheten är sällan sådan och egentligen så vore det fruktansvärt om det var så. För tänk om man själv råkar bli the bad guy? Då finns det ingen återvändo och då måste man ju bli Jesus istället, för att vara på den säkra sidan.

Att syssla med övertänkeri när man mår lite halvkasst kan lätt leda till ångest. Ibland behöver man inte ens övertänka. Har man dessutom svårt att balansera sina känslor i förhållande till yttre omständigheter så kan det blir hur tokigt som helst.

Om det gick att byta ut grundplåtarna självhat och otillräcklighet mot KBT och mindfullness, så skulle livet bli lättare tror jag. Men jag är ganska illa däran och lockas ständigt av företeelsen att ge upp. Men det är då jag ska tänka på mina förvärvade syskon, tänka på att jag är lika betydelsefull för dem som de är för mig. Trots att det är svårt att tro.