Jag mediterar dagligen, det är en rutin jag kommit igång med och fortfarande inte tappat mer än några dagar på flera månader.

Jag behöver det dels för att vila hjärnan, för att öva fokus, kontrollera ångest och dels för att somna. Jag är helt förbluffad över att jag inte tappat det trots att det är ganska tråkigt. Min ADHD-hjärna är allergisk mot tråkigt, det kan göra liksom fysiskt ont. Eller så glider tankarna helt enkelt iväg på en tripp till någon mer spännande ställe.

Men jag hittade en app som heter Balance som är helt suverän faktiskt. Och den interagerar på ett otroligt smart sätt, man tänker inte ens på det och då är det bra.

Så under dagens meditation så uppmanades jag att identifiera när jag känner mig som mest hemma i mig själv. Jag insåg att det är när jag precis brutit ihop och är på en skum ångestfyllt plats. När jag kan lyssna på min favorit musik och känna igen mig i lidandet och kampen mot sig själv.

”I need my golden crown of sorrow, my bloody sword to swing,
my empty halls to echo with grand self mythology
I am no mother I am no bride, I am King“

Ja det var kanske ingen total nyhet för mig. Men det kändes ändå frustrerande, jag vill inte ha det så. Jag vill inte vara dömd till en evighet av katastrofer som enda hjälpmedel. Jag vill ha något annat. Hur omprogrammerar man sin hjärna? Jag var bättre på sådant förut för jag hade ungdomens energi. Nu har den bytts ut mot vuxenlivets tråkighet och invanda mönster.

Jag är bäst på att vara sämst. Hurra. Om jag kunde skapa mig en bilda av vad jag vill ha istället så kanske det vore enklare. En drömbild att ta sig mot. Men hur? Kanske något jag kan fråga mina nya psykolog om.

Drömmar har alltid varit svårt för mig för de är oftast för kristalliserade och utan sömsmån. Vid minsta oväntade rörelse så spricker de. Eller så är de alldeles för vaga, en fantasibild som inte riktigt skulle kunna existera. Och om jag skulle ha en reell bild av ett mål så glömmer jag att det är hudrasjuttionelva steg dit och försöker ta en genväg som blir en återvändsgränd.

De sägs att det första steget för att lösa ett problem är att identifiera det. Det är nog därför jag är så bra på att hitta problem med allt, tyvärr löser de sig inte av sig själv. Så där har jag också tappat bort nästa steg vad nu det kan vara.

Har man så många problem med allt så kan det ju dessutom kännas lite övermäktigt. Som att trampa runt i en myr utan hjortron.