Om jag skulle gissa vem jag ärvt mina värsta ADHD-drag från så är det väl min far. Han är en underlig prick. Svår att förstå och ha en relation med. Det kanske vore enklare om han vore ond på riktigt men han spelar rollen av oförstående så bra att man går på det varje gång.

Jag önskar att jag hade haft en pappa som nån gång satte mig i första rummet. En pappa som tänkte på mig och verkligen brydde sig hur mitt liv var och skulle bli. En pappa som kunde ge mig en fin bild av tvåsamhet istället för en skev föråldrad, påhittad, bild av ojämställdhet och krav på anpassning till 99%.

Jag önskar att det hade varit bättre när jag var liten. Att min pappa inte stenhårt insisterat på att jobba heltid och att mina föräldrar förstått sig på mig bättre. Jag önskar att jag hade passat in och inte haft speciella behov som ständigt tonades ner i skolan.

Jag minns min barndom som lycklig, men det var nog fram tills skolan började. Det var väl inte väldigt olycklig sen heller men det blev värre. Jag minns att jag hade migrän i skolan flera gånger och jag slutade gå till min dagmamma eftersom det var så tråkigt där. Istället satt jag hemma själv oftast. Kanske var det där den började, ensamheten.

But the loneliness never left me, I always took it with me
But I can put it down in the pleasure of your company

Florence + the Machine – No choir

Jag har aldrig förstått hur man gör sig av med den, jag har verkligen försökt. Men min hjärna har utvecklat starka murar som låser mig själv inne i mig själv och alla andra ute. Jag antar att jag även låser mig själv ute från mig själv. Jag tänker att svaren finns där fast jag inte kan se dem, men den tanken är dyster trots att den borde vara hoppfull. För hur ska man kunna läka om man inte ens kan se var skadan sitter eller hur den är konstruerad?

Jag läste en bok som heter Övergivenheten av Elisabeth Åsbrink, jag var på författarafton med mamma och fick ett signerat exemplar. Det var inte en lätt bok att läsa om hur personers ensamhet går i arv, hur föräldrarna för den vidare till sina barn och barnbarn. Folks livsöden var så tragiska förr, de var alltid det känns det som. Men det är förstås många berättelser vi inte får höra.

Antagligen så var min fars uppväxt inte heller så kul, även om han får det att låta så. Hans far var ingen trevlig typ, om man får tro min mor, jag har själv inga minnen av honom då han dog när jag var 1 år. Farmor däremot var otroligt snäll, men även hon dog soligt nog redan när jag var 7. Det fina i hennes död var att hon skrattade sig till döds ätandes en apelsinklyfta. Kanske är det därför jag inte tycker så mycket om apelsin.

Jag tycker ju inte att mitt liv varit så hemskt, i jämförelse med de som blivit konstant misshandlade eller våldtagna eller både och. Men kanske har inte omfattningen någon betydelse utan kanske snarare timingen och oförmågan att kommunicera smärtan med andra. Jag började lyssna på Becoming me av Viola Davies och fick stänga av för att det var för eländigt. Hur kan man bli en normal människa efter sådana upplevelser? Genom att prata kanske, genom att förlåta. Kanske. Kanske borde jag lyssna klart för att få några tips.

Jag har just bokat en tågresa till Dresden så jag kommer ha många timmar på mig att lyssna nästa vecka. Lyssna ock skriva. Och sedan träffa en vän och hennes kille. Sjukt ändå, en förlängning av en annan vänskap. På något vis är det här sidoskottet så speciellt, kanske för att hon verkar så perfekt att jag aldrig hade vågat bli vän med henne annars. Jag vet inte, vi är inte så nära vänner men ändå nära på något sätt. Antar att det finns en konstig slags personkemi. Eller så har jag bara hittat på det.

Men nu har jag kommit alltför långt från ämnet, bäst att sluta.