Dissociation is a mental process where a person disconnects from their thoughts, feelings, memories or sense of identity. Dissociative disorders include dissociative amnesia, depersonalisation disorder and dissociative identity disorder.

https://www.betterhealth.vic.gov.au

Jag har aldrig tänkt på det så men dissociation känns otroligt bekant, rent av familjärt. Mina känslor har alltid varit lite off, så länge jag kan minnas och jag intellektualiserar som ingen annan, utom min mamma kanske. Min känsla av identitet har också varit väldigt omväxlande, eller obefintlig. Jag har alltid varit bra på att passa in eftersom jag aldrig vetat vem jag är. I alla fall fram tills att jag var typ 35, men även efter det. Jag räds för att jag är så anpassningsbar och är orolig för att långsamt formas in i nånting jag egentligen inte vill. Eller kanske inte ens långsamt.

Men hur blev jag såhär? Vilket var mitt första trauma? Jag minns det inte. Eller det jag minns är min pappas vrede mot mina utbrott. Jag kunde inte hantera min ilska och han kunde inte hantera den på ett sätt som var bra för mig. Han kunde bara ta tag i mig och bära upp mig på mitt rum under ganska aggressiva former, som jag minns det.

När jag lyssnar på Viola Davies memoarer så kan jag inte låta bli att undra hur hon kan minnas så mycket. Jag har alltid fått höra av min mamma att jag minns allt. Men gör jag det? Jag minns nästan ingenting från mitt första skolår. Jag minns att jag hamnade efter i ”Bokstavsboken” eftersom jag tänkte på annat, jag kunde typ inte läsa eftersom jag ljög om att jag gjort läxorna och oftast kollad ingen. Jag minns att jag inte kunde sitta bredvid Morgan för vi bara babblade då och jag minns att vi lekte häst varje rast, men det kan ha varit i tvåan eller trean. Och så minns jag migränen och att mamma sydde mig en balettkjol i massor i tyll i massa lager till juluppvisningen. Men jag minns inga detaljer, jag tänker att det kanske är uppdiktat i efterhand, eller så kanske man hittar dem när man verkligen försöker.

Men nä, från själva skolan minns jag lite. Jag minns andra saker som hur vi lekte häst jag och Pernilla och hur jag och Anne-Karin gjorde eld i den lilla spisen i vedboden och kokade gröt och te. Skolan var liksom aldrig intressant på samma sätt som den fantasivärld man kunde utforska på fritiden.

När man skriver en biografi antar jag att man söker upp människor och gör intervjuer och det är så man får till en hel berättelse i full blom. Att bara förlita sig till sina egna minnen blir nog lite knapert i längden. Det bästa är förstås att ha en levande kommunikation med sin familj. Jag kan inte påstå att jag har det. Jag och mamma pratar en del förstås, men hennes minne är dåligt säger hon själv vilket kanske är delvis sant. Men jag skulle önska att jag och min bror kunde prata mer och brodera ut minnen, men han är ganska sluten. Pappa går inte att prata med för han minns inget och nu inser jag att han har förträngt det. Visst att hjärntumören gjort sitt men det verkar vara i princip hela min uppväxt som är borta så då känns det som att han inte kan minns det som ens finns kvar eftersom han förträngt det.

Jag kanske borde ansträngt mig mer för att komma in på psykologiprogrammet, bara för att förstå mig själv bättre. Jag hade antagligen blivit en fantastisk psykolog om jag inte hade blivit galen. Men det ena utesluter väl inte det andra.

När jag inte mår piss så fungerar jag häpnadsväckande bra i sociala situationer. Det är annorlunda på något vagt sätt. Som att jag inte behöver vara konstant vaksam och registrera och analysera allt omkring mig. Som att jag bara kan vara och resten löser sig. Så sjukt!

Det är fortfarande ett gap mellan mina tankar och verkligheten men kanske är det en smula mindre än förr.