Ibland önskar jag verkligen intensivt att mitt liv var över. Jag orkar inte kämpa mer, orkar inte överlista mina demoner som hela tiden överlistar mig och tillverkar fällor som jag faller i.

I wake up it’s a bad dream
No one on my side
I was fighting but I just feel too tired to be fighting
Guess I’m not the fighting kind

Keane – Bad dream

Det tar liksom aldrig slut. Jag kom med ett tillverkningsfel och det spelar ingen roll hur smart jag är, jag kommer alltid falla när jag inte borde. Och visst jag vet att livet är jobbigt för många, många har det 100 gånger värre än jag, men till vilken tröst är det egentligen? Det är snarare en antitröst och jag är så trött.

Jag lyssnade på en självbiografisk bok av en svart kvinna i USA som växt upp på 70-talet. Jag var tvungen att stänga av eftersom hur hon beskrev den systematiska misshandeln som gick åt alla möjliga håll och genomsyrade hela samhället, gjorde mig alldeles deprimerad. Hur orkar man leva när man är längst ner i ett riggat system? Jag kanske borde kämpa mig igenom för att få inspiration, men är det värt det? Kanske lyssna 15 minuter om dagen tills det blir bättre?

Jag har alltid en dröm om kärlek, en livskärlek som är på riktigt, meningsfull och vacker. Ett band mellan två människor som är så starkt att de båda kämpar allt de kan för att det inte ska brista. Två människor som lyfter varandra och finns där alltid, som alltid prioriterar varandra, lyssnar och är öppen. Men det är nånting som är skevt med den drömmen, jag vet inte vad. Kanske för att den bara är i mitt huvud och jag alltid står beredd att göra just det, men ingen annan verkar ha samma dröm eller vilja att leva den drömmen med mig.

Jag minns min första kärlek. Han var 17, jag var 14 nästan 15. Det var så enkelt, vi träffades på ett högstadiedisco på våren 1999, jag har för mig att jag bjöd upp honom men han sa nej. Men kan inte vara 100 på att det stämmer. Han skrev till mig på Skunk.nu sen i alla fall. Vi träffades och kollade på film antar jag, det var väl vad man gjorde då. Sen blev vi ihop. Minns inte det exakta datumet men jag minns att i var ihop 7 månader 1 vecka och 2 dagar. Jag åkte på semester till Thailand med min mamma på höstlovet och när jag kom hem var det inte som förut, förälskelsen hade väl svalnat antar jag. Så sen tog det slut, jag minns att jag ändå gav honom en julklapp som jag köpt i Thailand, ett läderbälte med en BMW-logga på. Hade även köpt allas favoritparfym just då, Polo Sport, men den sålde jag till mammas nya kille som gav den till sin son.

Han åkte till Rhodos på semester sen och träffade en tjej som han blev ihop med, men som hans bästa vän stal sen. Haha, så mycket drama.
Jag tror inte vi hade nånting gemensamt nästan, han älskade bilar och jag hästar, min mamma och hans pappa gick i samma klass i grundskolan, han körde skogsmaskin och min morbror hade ett skogsmaskinsföretag.

Jag försökte verkligen vara intresserad av bilar för att kunna imponera, men det kom jag över tack och lov. Det var väl ett sätt att försöka komma närmare min pappa också, innan hans hjärnoperation och efterföljande flytt till Mariestad, 30 mil bort.

När vi hade gjort slut blev jag deprimerad. Poetisk och nattsvart. Gick upp i vikt. Jag hade sålt min häst som jag tröttnade på när killintresset tog över. En så tragisk händelse, men svårt att hejda antar jag. Tänk om jag bara hade stannat i stallet i några år till. Om jag bara hade varit bättre på tjejkompisar och byggt upp såna livserfarenheter. Men jag blev utfryst och utskrattad av mina två närmsta tjejkompisar då.

De var avundsjuka är det enkla svaret, men vad hjälper det? Vad hjälpte det då? Tack och lov så började gymnasiet och det blev väl inte sämre i alla fall. Men jag orkar inte skriva om det nu och det var givetvis inte bara mörker, men den där ensamheten och känslan av att aldrig passa in den var ständigt närvarande.