Jag undrar om inte Greta Gerwig (eller vem det nu var) inspirerades av Sia när de tog fram Weird Barbie i filmen. Det var det första jag tänkte på när jag såg Kate McKinnon i sin roll. Jag menar titta bara!

Försöker lyssna på Sias album Healing is difficult, men det är inte riktigt min kopp te, men inte hemskt heller. Sia är för övrigt en fantastisk kvinna. Inte enbart för att hon gör bra musik, från skivan We are Born och framåt är det mycket som är otroligt bra, en given artist att följa. Men förutom det så har hon kämpat genom missbruk, destruktiva relation och att hennes första kärlek dog plötsligt. Sen kan jag inget annat är hylla det faktum att hon gör sin helt egna grej med att hellre dölja sitt ansikte än bli en stereotyp. Och innan det använde hon ju ansiktet som konst typ. Jag älskar verkligen det.

Hon älskar hundar också, även om jag är en utpräglad kattmänniska (man blir som man umgås, snart kommer päls växa ut och jag kommer börja tvätta mig med tungan, det är oundvikligt) så känner jag en respekt för någon som ömmar för djur. Hon är en stor förespråkare av adoption av hemlösa hundar och har några stycken enligt the interwebbs.

Sedan min katt Sumo så har jag varit kattmänniska for life. Han var den tredje katten i mitt liv och min första helt egna. Pluto, vår första katt var ju också helt amazing, men det var på ett annat vis då och när mina föräldrar skildes så fick han bo kvar hos pappa. Mamma och jag skaffade senare Mozart som var tämligen omild i sitt sätt att alltid bita på allvar, oftast hata att bli klappad och förmåga att bli helvild om man viftade med händerna på ett speciellt sätt. Mer vilddjur än husdjur.

Men Sumo var en så speciell katt. Hittekatt med ett enormt hjärta skulle man kunna säga. Absolut inte vild men streetsmart och expert på att charma in sig hos vem som helst som hade mat. Men han älskade alltid mig mest. När han hade varit på grönbete i Säter och vi inte setts på veckor så kom han springandes jamande mot mig. Hur smälter man inte då? Blir tårögd när jag tänker på det. Och hur han fanns där i en av mitt livs värsta perioder. I ensamheten i min etta kunde vi ta en powernap i de lilla tvåsitssoffan, jag låg på rygg och han låg på min mage och spann. Han var en riktig liten traktor! Vet ingen annan katt som kunde spinna så högt. Tyvärr blev vår relation sämre när Siri kom in i våra liv och hon krävde att få konkurrera. Sumo lät sig hållas och några år senare blev han sjuk och till slut blev jag tvungen att låta honom vandra vidare och slippa smärtan. Men jag kommer alltid ha en mycket speciell plats i hjärtat för Sumo. Precis som mitt marsvin Gurka som var mitt sällskap från tvåan på gymnasiet och under mitt första år i Uppsala. Men en katt är lite mer substans än ett marsvin, de har så mycket mer integritet och intelligens. Men Gurka var också underbar men han kom inte spinnande och la sig i mitt knä när jag var ledsen, han förstod inte sånt.

Nu har jag SurSiri och Åsvild, två katter som är så olika som katter kan bli, jag tror nästan att de blivit mer olika på grund av varandra. Siri har blivit mindre social och Åsvild attackerar med gos så fort hon kommer in. Åsvild är alltid ute och Siri är nästan alltid inne, om det inte är sol och 20 grader. De kompletterar varandra väl, älskar dem villkorslöst på husdjursvis. De kan ju aldrig ersätta mänsklig kontakt trots allt. Och när jag hörde om att det man egentligen söker när man mållöst skrollar på sin telefon timme ut och timme in varje dag, är mänskliga möten. Det klickade i mig på något sätt, det var så tydligt. Jag hade nästan glömt hur det var att känna värme från en annan människa utan att det betyder något mer än just en stund av bekräftelse på att man finns och är okej som man är. Att det finns något ordlöst men tillfredsställande mänskligt i den stunden av samförstånd.

Så det jobbar jag på nu, att möta andra med mig själv utan att försöka vara någon jag tror att de vill möta. Att vara bara jag. Att vara okej med att bara vara jag. Det är enklare än jag trodde. Fast jag är väl inte så bra på det. Ibland tänker jag att när jag är helt tyst i ett socialt sammanhang så är jag som mest mig själv, åtminstone mer mig själv än när jag tar på mig en mask för att passa in. Alla tror ju att jag är så jäkla normal, men jag har väl ALDRIG varit normal. Jag vill inte vara normal, men samtidigt är jag rädd att sticka ut och förarga. Jag lever nästan att dubbelliv med mina tankar och fasaden utåt. Vågar aldrig be om det jag vill ha eller vara jobbig. Min självmedvetenhet kan verkligen vara plågsam, den gör mig introvert eftersom det blir så jobbigt att aldrig kunna slappna av i andras sällskap. Den är ett hemskt handikapp, jag önskar att jag kunde stänga av den. Jag måste hitta knappen först bara.