För en gångs skull är jag i riktigt bra tid, men jag glömde bananerna. Skit samma, bananer kan man alltid köpa. Jag är i så god tid att jag hinner promenera de tre kilometrarna till tåget, jag hinner också nästan ångra detta beslut när svetten tränger fram och axlarna börjar klaga över att ryggsäcken är för tung och inte riktigt inställd. Men jag härdar ut, försöker att tänka på att jag inte kommer kunna träna på en vecka, att jag dessutom kommer sitta ner nästan konstant under de kommande 17 timmarna.

Medan vi rullar ut över den uppländska slätten tar jag fram en påbörjad tanke om Florence Wech, min själsfrände som aldrig träffat mig men som ständigt är med mig. Idén är från hennes låt King från raderna:
”The very thing you’re best at is the thing that hurts the most
But you need your rotten heart, your dazzling pain like diamond rings
You need to go to war to find material to sing
I am no mother, I am no bride, I am king”

Kanske är det så för mig också att jag måste må dåligt för att kunna leva. Det känns sådär. Om jag åtminstone fick bli som Florence med en otrolig röst (min är väl okej men ganska opålitlig), en fantastisk förmåga att skriva sångtexter och göra låtar och den vackra uppenbarelsen som är hon. Hon har ett stilistiskt uttryck och en utstrålning som gör henne magisk.

Men jag åker istället på tågsemester till Dresden för att hälsa på Amanda och Ghassan. Ett äventyr som jag aldrig trodde jag skulle ge mig ut på själv. Men jag har åkt till Tokyo för att hälsa på Sofia en gång och det var inga som helst problem så det går nog bra. Bara tågen inte blir så försenade.

Just nu är vi 56 minuter sena på grund av en blixt som slog ut signalsystemet. Bara vi hinner till Köpenhamn i tid till tåget mot Hamburg, jag är åtminstone inte ensam.

På andra sidan bordet sitter en tysktjej i 25-årsåldern med glasögon, Niketröja och fruktansvärt långa naglar och pratar högt i sin mobil. Eftersom de vägrar ge någon vettig information på engelska så får jag översätta. Men det gör mig inget. Det är bra att öva på att prata med främlingar. Det största problemet är att informationen är frustrerande knapphändig. Vi måste vänta och se.

Mitt största problem är att jag kommer bli hemskt trött och jag har redan begynnande huvudvärk. Borde gå på toa men får ångest av tågtoaletter. Det är nog mest tanken på vad som skulle kunna vänta. Jag är rädd för lukten. Som om den skulle kunna skada mig eller göra mig sjuk. Men så vill jag vet så kan den inte det. Min vattenflaska är snart tom så det vore nog en bra idé att röra lite på sig. 17.22 avgick tåget och nu är klockan 21.08.

With me luck!