Danmark är platt, ett ö-land. Så nu blir det både tågluff och öluff på samma gång, så praktiskt. Men jag är fortfarande inte riktigt på humör. Ibland känns det som att jag försöker straffa världen genom att vara på dåligt humör. Rimligt, världen tar säkert åt sig.

Jag är innerligt glad att jag inte reser med barn. Hur skulle det ens gå? Stress deluxe! Jag är kanske för gammal för sånt här, eller för ung, eller för ensam. När man åker flyg så är det ju så nära teleportering som man kan komma. Tåg är inte så. Man kan se saker och man har kanske inte ens en fast plats och måste stötas och blötas med andra människor. Flyg är mycket mer privat. Dessutom är man sällan så utlämnad som när ens tåg blir försenat och platsbiljetterna tar slut.

Men alla erfarenheter är bra, antar jag, eller de här är ju inget som kommer skada mig i det långa loppet. Jag behöver bara chilla inte ta fram cooping-mekanismer. Och om jag åker på tågsemester igen så har jag lärt mig en hel del.

Vi närmas oss Odense och jag skymtar ännu ett runt hus. Mycket grönska är det och inte så mycket bebyggelse trots att Danmark är så litet. Jag kanske skulle trivas här i ett litet runt hus, ritat av någon fräsig arkitekt förstås. Skulle behöva ändra mitt tankesätt, bli lite tuffare och oroa mig mindre. Det vore nog bra.
Jag skulle kunna jobba på DTU aqua och analysera deras bakterier, dricka vin och äta smörrebröd. Skulle gå med i nån cool cykelklubb och ja jag vet inte.

Lyssnar på min spotifylista som heter Rain, för att hålla kvar det grå humöret. Men sen får det väl bli något annat. Om 30 minuter ska jag kliva av i Fredericia och byta till ett tåg mot Fensburg och sen Hamburg och Dresden. DB DB gamle vän bli nu inte sen igen.