Hur kan Sverige vara så stort, till ytan, när världen är så stor fast ser så liten ut på kartan? Det är som om demografi motsvarar en sorts geografisk känsla. Ju mer människor desto större känns ett land. Eller så är det som med vägar man åkt många gånger, de känns liksom kortare än vägar man åker för första gången.

Men nu har jag just satt mig på mitt sista tåg för dagen. Lättnaden är oväntat stor. Jag är mycket känsligare än vad jag tidigare anat. Man vet ju att det alltid löser sig på något sätt, men ändå gnager oron på ens undermedvetna och hämmar. Jag skulle kunna vara glad och förväntansfull ändå, men blir mest trött och passiv. Sträcklyssnar på ljudböcker och undviker obehagliga lukter, inte så mycket annat. Men ja vad finns det att göra på tåg egentligen? Beror ju på vilket sorts tåg det är förstås. Idag har inget tåg varit det andra likt. Två tåg har varit bekväma och inget har varit i tid, inget. Men jag ska inte knussla om några minuter, inte nu när jag ser ljuset. 1 timme och 20 minuter kvar. Hurra!

Jag har nog aldrig varit så lycklig över att ligga i någons bäddsoffa och höra bilarna swisha förbi på gatan. Så skönt att vara framme och jag vet att det kommer bli ljuvliga dagar här i Dresden. Kanske kommer jag till och med glömma resan hit. För egentligen är det ju en värdslig sak, det jobbiga är att inte veta antar jag men det är säkert bra att träna på det med. God natt!