Ensam i Berlin. Hotellrummet var över förväntan och det känns inte helt dumt att spendera kvällen på rummet med Majgull Axelssons Svalors flykt i öronen, hon vet hur man skriver kliffhangers med ytterst lågmält drama. Min hjärna behöver lite downtime så till sist byter jag ljudbok mot sömnmeditation.
Men när jag ska sova inser jag det ofrånkomliga med att bo i det första rummet i korridoren närmast dörren, oron av att höra alla som passerar. Rumsdörren verkar vara gjord av papp och jag hinner nästan bli förbannad men sen somnar jag ändå och sover som en prinsessa till klockan 7.

Det är så ovant att resa själv, det uppstår en helt omotiverad osäkerhet för varenda handling. Som om man behöver ett alibi för att existera utanför sin vanliga ram. Men allt som är svårt behöver tämjas, bemästras och jag måste förlåta mig själv för vad jag känner. Jag leker med idén att se sig själv som ett fullgott sällskap, sin bästa vän. Det är långt kvar dit men övning ger färdighet har jag hört.

Men nu ska jag fånga denna lördag i Berlin!