Jag hade en föreställning om att jag på något sätt skulle bli färdiga med att vara ung och sen skulle jag bli vuxen och livet skulle falla på plats. Bara jag gjorde mitt jobb, bara jag kom mig för att städa varje helg, bara jag blev en ansvarstagande dotter bara jag höll mig själv över ytan tillräckligt länge.

Men jag blir nog inte vuxnare är såhär, jag vill inte det. För vad är det jag vill ska falla på plats? Att jag plötsligt skulle börja älska monotoni och rutin? LOL Oavsett vad så kan vi nog vara överens om att det inte kommer hända. Det är mycket värre än så, jag är allergisk mot för mycket av samma, jag ruttnar från insidan och utvecklar rädslor och ångest för att göra livet svårare.

När mina vänner reste runt i världen och bodde utomlands åkte jag på semester och kämpade med livet på plats i Uppsala. Jag tyckte det var svårt nog på hemmaplan. Jag förstod inte att livet inte är svårare borta, det är snarare tvärtom eftersom man tvingas ur sina gamla mönster och trygghetszooner. Jag kunde inte tänka mig det och jag hade inga drömmar om att bo utomlands, kunde inte föreställa mig hur det skulle vara. Jag saknade någon sorts inre trygghet, men kanske hade jag hittat den om jag ändå hade gjort det. Men utan en dröm så kan man inte göra en plan och före min medicin så var jag ganska dålig på att planera och framförallt hålla mig till planerna.
Jag hade nog inte levt mitt liv annorlunda om jag fick leva om det för hur skulle jag veta? Om jag fått min ADHD-diagnos tidigare så hade mitt liv sett annorlunda ut, men inte annars tror jag.

Så nu när jag sitter på tåget till Stockholm, det skönaste tåget hittills på resan, tänker jag att jag måste börja planera nästa resa. Jag måste nog också försöka göra en språkresa till Frankrike, bo där en månad eller så. Har tänkt på det ett tag och det vore bra, kul och läskigt och äntligen skulle jag få lära mig tala detta vackra språk efter 975 dagar på Duolingo och 3 år i grundskolan. Det är på tiden.