Jag brukade inte vara rädd för nåt, bara människor. Nu är jag inte bara rädd för människor, nu är jag rädd för jävligt mycket. Men mest för människor och på så många olika sätt. Det är ganska väl känt att man blir mer medveten om risker när man blir äldre, jag upplever att jag dessutom blivit en fenomenal katastoftänkare. Jag borde börja skriva skräckromaner för att få någon användning av denna begåvning.

”Hon frös i rörelsen, skulle hon våga ringa sin bror eller skulle han uppleva att hon störde? Och nu glömde hon säga tack för middagen, tänk om de tyckte att hon var fruktansvärt otrevlig och högfärdig? Tänk om hon förstört vänskapen för evigt?”

Det skulle bli fruktansvärt dålig skräck. Att ta en promenad i skogen i mörkret det skulle jag kunna göra när som helst (kanske inte mitt på dagen), men att ringa ett samtal undviker jag helst, utom till min mor möjligtvis. Förvisso tar jag ytterst ställan promenader i skogen på kvällen, men det är mest för att jag tycker det är tråkigt med promenader och det är jobbigt när man inte ser något och snubblar för att det är mörkt.

För många år sedan brukade jag ha för vana att gå nattliga promenader. Jag hade förstås svårt att sova, var uttråkad och saknade sällskap så därför gick jag ensam och lyssnade på i min iPod. Jag minns inte så mycket mer av promenaderna men de gav mig inte särskilt mycket bättre lokalkännedom om staden eftersom det var mörkt och jag irriterades över att ständigt hamna på samma gator som jag redan gått på.

Men den här eviga ensamheten, jag är väl lika ensam som alla andra, eller många andra iaf. Men jag känner liksom att det borde vara annorlunda att jag borde lyckats bättre. Jag skäms för att jag är 38 år och inte har några framtidsdrömmar. Jag skäms för att jag inte tror att jag kommer ha en bra kärleksrelation typ nånsin. Jag skäms för att jag inte orkar ta riskerna mer. Jag skäms för att jag är rädd för allt, för att allt som har hänt har fått göra fula ärr som aldrig läker och som gör att jag vill gömma mig. Jag skäms för att jag är så negativ.

Jag undrar vad vitsen med social ångest är egentligen? Hur kom det sig att evolutionen premierade en sådan hemsk egenskap? Jag önskar att jag aldrig hade haft den för nu är den en så stor del av min personlighet att jag skulle bli en helt annan om den försvann. Förfärligt. Kanske skulle jag förvandlas till en golden retriever i en hundmatsaffär. Äta mig till döds av sociala tillställningar. Eller skaffa mig en miljon vänner som jag inte brydde mig om. Kanske skulle jag ha stormiga kärleksrelationer med bråk och ballader och flera barn. Det går inte att föreställa sig, men saker skulle vara mycket annorlunda.

Jag minns när jag inte var rädd för allt, det känns som en annan jag. Ett jag som har dött. Kanske är det så, att det som jag är bäst på, som är det som gör mest ont, är att vara ensam. Fast nä, så är det nog inte, inte enbart. För det är ju ett sätt att skydda sig, skydda sig mot det som gör ännu mer ont – att bli lämnad.