Idag är jag inte lika sjuk, inte frisk men mycket piggare. Så jag har lyssnar på tre avslitt av Modern psykologi-podden, två avsnitt Huberman Lab-podden och en timmes föreläsning om hur man ska hantera ADHD som vuxen. Dessutom har jag slipat och oljat köksbänken, tagit en promenad i skogen och haft mamma och Sune här på lite kaffe. Skönt att ha lite energi.

I psykologi-podden pratade de bland annat om olika anknytnings-stilar och jag känner väl igen mig i beskrivningen av undvikande-otrygg anknytning. Fast när jag googlar och läser på lite så inser jag att otrygg-desorganiserad anknytnings stil stämmer bättre. Längtan efter att knyta an och den förlamande skräcken inför att ge någon den makten över mig. Den gnagande ensamheten och alla misslyckade försök till djupare relationer. Oförmågan att kommunicera mina behov och ställa krav i skuggan av skräcken för att bli lämnad och rädslan att göra om samma misstag flera gånger. Jag får det kanske att låta dramatiskt, men jag tycker inte alls om drama, jag undviker det helst. Jag föredrar att intellektualisera och sätta en teori bakom varje känsla. Förklara, förklara, förklara. Ändå fattar jag ingenting.

Att vara dålig på att planera och strukturera, att vara desorganiserad, är ju en av delarna i ADHD, men det ena utesluter ju inte det andra. Dessutom ökar väl riskerna för en komplicerad uppväxt när man är ett barn som har svårt lyssna och kontrollera sina känslor. Jag har ju inte lidit så mycket av hyperaktivitet, men aktiv har jag ju varit och bristen på koncentration har lett till många svårigheter, mest i skolan men även på sätt som är svårare att dechiffrera.

Jag tror att min pappa aldrig kunde se mina utbrott som något annat än olydnad och något som måste kväsas. Dessutom hade han svårt att kontrollera sina egna känslor, men det var inget konstigt med det av någon anledning. Min pappa tror att bara man är konsekvent och har auktoritet så kommer barnen känna trygghet och bli väluppfostrade. Och det kan väl ligga något i det, men vad menas med att ha auktoritet? Ska barnet alltid vara underkastat föräldern? Skapar det en trygg välfungerande vuxen som vågar stå upp för sig själv och samtidigt är flexibel, kärleksfull och medmänsklig (eller vad man nu ska vara som välfungerande vuxen)? Jag vet inte, det är säkert olika för olika personer. Vissa verkar ju kunna fungera trots att de gått igenom helt fruktansvärda saker men jag ser en del lyckor och en viss rigiditet i hans syn. Men min bror blev ju ganska bra i alla fall, inte så jättebra på att ta konflikter eller stå på sig mot min far t ex men han har en familj, ett högstatusyrke och många vänner.

Kanske var det det för att min pappa tvingades vara barnledig med mig i några månader som satte sina spår? Det kanske bidrog, men det bilden är förstår mer komplex än så. Dessutom hade jag ju en till förälder som inte protesterade mot hans beteende och på så vis godkände det. I vilket fall så går det inte att ändra sin uppväxt i efterhand, man kan bara försöka lappa ihop sig själv någorlunda för att bli något sånär fungerande.

Det är så mycket som måste bearbetas, så mycket fakta om psykologiska mönster och metoder som ska läras in och i slutänden ska det leda till något verkligt. Ett nytt sätt att möta världen och människorna i den. Förhoppningsvis med mindre ångest och bättre verktyg.