Är det kanske alltid så? Just när man tror att man håller på att bli frisk, så gör man för mycket och faller tillbaka igen. Nu ska jag inte bli dramatisk här men idag har jag mått piss. Sämsta dagen hittills på den här konvalescensen. Huvudet känns som en sten och om jag inte knaprade alvedon så skulle jag ligga småfrysandes i sängen. Och det är så tråkigt för jag kan inte sysselsätta mig på ett bra sätt eftersom min hjärna inte funkar och kroppen är tung.

Igår lyckades jag åtminstone städa och strukturera i köksskåpen och ta en tur till lotten. Men det var ju för mycket ändå då, fast det kändes bra. Men jag har väl aldrig varit med om ett en bihåleinflammation gått över på några dagar. Fast det har hänt att jag kunnat ”hälla” var ur näsan genom att vända huvuden uppochner men ändå känt mig frisk i kroppen. Detta var förvisso minst 10 år sedan och då hade man ju en annan energinivå kanske.

Önskar verkligen att jag hade lite mer hyperaktivitet istället för de återkommande depressionerna. Men inte heller den drömmen gick i uppfyllelse. Jag måste istället släpa mig till träningar för att undvika mentala breakdowns så gott det går. Det är tur att det är kul att träna oftast. Men de senaste månaderna har det inte varit riktigt som vanligt. Jag vet inte om det är för att jag bara låtit mig släppa träningshetsen eller för att jag pendlat mellan intensiva upplevelser, stress och utmattning ganska konstant. När man tränar sig utmattad så blir det på ett annat sätt än när det är mental overload. Olika sorters trötthet, vilket väl är helt logiskt.

Jag fick åtminstone en vacker bukett från mammas trädgård i fredags och katterna kommer och säger hej ibland, även om Siri är sur för att jag bara hällt upp maten som inte är så god i skålarna. Stackarn sov ute i natt i ren protest.

Kommer nog inte vara frisk imorgon heller. Så det är bra att jag startat ett konto på https://nanowrimo.org/ . Kanske det kan får de små grå att släppa till.

Lämna en kommentar