Cykling har under många år varit den största grejen i mitt liv. När jag hittade till cyklingen och in i den så kändes det som om jag hittat en livboj, eller en hemlig stig som ledde till en skatt. Cyklingen var liksom en skatt, så mycket bra på en gång. Som ett Kinderägg, verkligen!

Min cykelkarriär peakade för två år sedan. Mitt under pandemin kom chansen att cykla Vätternrundan i början av september istället för i juni. Redan 2020 genomförde jag Vasaloppet och sen blev det lockdown och mina fortsatta planer på att göra en svensk klassiker grusades.

Året efter uppstod en lucka i restriktionerna och jag tog chansen. Jag tog träningen väldigt seriöst och blev så vältränad att jag började tävla lite smått och kom med i både SM och NM för masters. Men sen tränade jag lite väl mycket och blev sjuk, lagom till Vätternrundan såklart. Tänkte att det var en vanlig förkylning med inslag av trånga bihålor. Men tyvärr räckte det inte med sjukskrivning i en vecka och en diger antibiotikabehandling i två, jag kom inte tillbaka till varken form eller mitt gamla jag igen.

Det har varit svårt att se tillbaka och förstå hur det kunde bli så och det är nog först nu som jag har tillräcklig distans och större förståelse för vem jag var då, eller vilken situation jag hade satt mig i och varför. Istället för att hitta en inre drivkraft så jagade jag externa mål. Min egen bekräftelse har aldrig varit värd någonting och därför behöver jag bevisa för alla att jag duger. Problemet är att det är ett race som inte går att vinna eftersom man angriper problemet från fel håll. När problemet sitter inte ens eget huvud så kommer det inte hjälpa att bli supersnabb eller stark så länge du inte också kan övertala dig själv om att du är bra. Och det tar tid och är jäkligt svårt.

En viktig del av cyklingen, och det gäller nog många sporter är gemenskapen. Det som drar en upp klockan sju en lördags morgon för att cykla drygt 10 mil ihop med ett glatt gäng och få sig lite fika. Istället för att ta sovmorgon och cykla själv senare. Glädjen av att cykla tillsammans är en otroligt stor del av landsvägscyklingen och kanske det jag gillar bäst. Men om man inte är i ganska god form så kommer man inte orka cykla 10 mil i 30 km/h. Alltså blir man automatiskt lite speciell om man kan åka med. Jag skulle ljuga om jag inte kände en viss njutning av att vara en av dem som håller måttet. Det är inte heller en nackdel att det oftast är 90 % män i gruppen, det förstärker känslan. Det gör det också mer eller mindre oundvikligt att vi kvinnor tussas ihop och får en egen gemenskap, vilket har varit bra för mig.

Att börja tävla utmanade min känsla för den här gemenskapen, jag har aldrig tävlat i någon större utsträckning i någon sport och då är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Dessutom påverkade ju pandemin hela samhället och satte upp kalla imaginära murar mellan människor. Jag var mer en åskådare än en deltagare, men ändå delaktig i hög grad då jag lyckades knipa två andraplaceringar i SM och NM. Men sen var det över.

Efter min konvalescens försökte jag så fort som möjligt börja träna igen, livrädd att förlora formen jag hade slitit så hårt för att bygga upp. Jag tror att den rädslan var ödesdiger för min återhämtning. Men jag hade också ingen koll på träning, det känns det fortfarande inte som att jag har. Men några saker har jag förstått åtminstone och det är att man måste vila, mer än man tror och man måste få i sig rätt näringsämnen och det är inte ”normal kost” när man tränar så hårt och ändå mest äter det man känner för och dessutom utesluter ost och mjölk. När mina ångest- och stressnivåer går upp under en längre tid så tappar jag matlusten vilket gör att jag äter sämre eller mindre. Det blir som att hälla bensin på elden eller bränna ljuset i båda ändarna. Jag vet inte om det är min ADHD som gör att jag har så svårt att zooma ut och se vad som håller på att hända i realtid, men det verkar inte vara så här för alla. Många har ju tränare som säger åt dem vad de bör göra också men det kändes aldrig riktigt relevant för mig, som om min träning inte var tillräckligt seriös. Det var ju bara på skoj.

Många hade nog sökt till vårdcentralen om de kände sig trötta och håglösa en längre tid, men jag tänkte hela tiden att det skulle bli bättre. Att det snart skulle vända. Men jag är osäker på om det gjorde det, det skedde åtminstone inte på ett kick. Dessutom är jag ju van att alltid fråga min mamma eller kanske bror eller pappa om råd. Men de tar ju inga blodprov eller gör andra undersökningar på mig.

Min lust att cykla hade jag dock kvar, jag mindes alla galna endorfinkickar, trevliga fikacyklingar och peppen från andra cyklister. Jag ville verkligen komma igen och jag försökte, men lågan hade liksom slocknat, det fanns inget extra lager att ta av när den första utmattningen slog till.
Helt övertygad om att ett lopp skulle göra susen för motivationen så hakade jag på när några vänner i klubben ordnade en resa till Belgien för att cykla Flandern runt. Träningsupplägg och sällskap ingick i planen så det verkade helt perfekt. Och jag cyklade och gick på spinning och styrketränade och så vidare.

Men när dagen kom så blev det värre än jag ens hade kunnat föreställa mig. 8 grader, regn och så kullersten och backar. Jag blir nästan arg när jag tänker på det så jobbigt var det. Jag fick kramp i båda låren i en lång uppförsbacke efter första depån och efter det så blev det kramp i varje backe så jag blev tvungen att gå. Och regnet fortsatte och det var kallt som tusan och jag blev galen av obehaget av att köra över kullersten. Hela loppet kändes som ett skämt. Vem skulle komma på att utsätta sig för sånt här frivilligt?

Jag vet inte om jag verkligen tog mig vatten över huvudet där. Det var en skitkul resa i övrigt och jag ångrar inte den, men jag kommer aldrig någonsin göra om det, hellre äter jag färsk koriander varje dag resten av mitt liv. Och min motivation till att cykla den har inte varit så här låg på nästan 10 år. Det är synd, men det finns ju som tur är många andra roliga saker att göra. Men på någon sätt så är det som om en del av min identitet gått förlorad, eller åtminstone fått punka. Jag har istället börjat drömma om lugna joggingturer i stadsskogen och ibland går jag så långt som att tänka att jag ska sluta träna helt, men sen kommer jag att tänka på min mentala hälsa, alla mina dyra cyklar och kringutrusning och gymkortet som dras med 900 varje månad och är bundet i 9 månader till. Det blir rutinträning, ingen större glädje eller eufori men det är väl kanske då det är som viktigast att inte ge upp. Jag lovade ju ändå mig själv för ca 12 år sedan att jag skulle träna minst 1 gång i veckan och inte sluta och det har jag hållit med råge. En dag kommer nog glädjen tillbaka och det är viktigt att tillåta sig att ta en paus ibland.