Jag hittade en ganska annorlunda serie på HBO som heter Oh Hell. Den handlar om Helene som fuckar upp allting. Först kunde jag inte se den eftersom jag inte stod ut med att läppsynken var fel men sen insåg jag att det var dubbat från tyska! Då gick det bättre.

Helene är en notorisk lögnare men hon verkar inte bekymras över det, det är hennes sätt att leva bara. Hon har två helt inkompetenta föräldrar som dessutom verkar vara varandras motsats; pappan som inte verkar leva i verkligheten riktigt och mamma som är kylig som en ismaskin och har gift om sig med pappans dermatolog. Det är givet att Helene föredrar sin pappa eftersom de båda har problem med verkligheten, men han är också oförmögen att se något annat än det han vill se vilket gör honom oförmögen till kritik. Helene låtsas som att hon tagit juristexamen och försöker sköta olika jobb med mer eller mindre katastrofala resultat. Hon tar cellolektioner och faller för sin lärare, som till en början tycks falla för henne också innan hon blir för klängig och kanske får han nog av hennes oförmåga att tala sanning.

Det är ibland lite svårt att veta vad som faktiskt händer och vad som är Helenes fantasi och ibland tycker jag verkligen synd om henne. Det antyds att hon har ADHD och fick medicin som barn som hon inte tog, med stöd av sin far och i ovisshet från sin mor.

Om jag vänder på sakerna så kan jag relatera en del till mitt liv. Hennes blomstrande lögner är lite som min tysthet, istället för att känna det man känner och dela sina tankar och känslor så hittar hon på egna historier och jag är tyst. Men problemen blir liknande, det blir nästan omöjligt för andra att förstå vem man är på riktigt. Samtidigt kan jag förstå att man vill motverka smärtan av alla svidande nederlag och sin egen inkompetens för sådant som verkar enkelt för alla andra. För mig blev det att stänga av, men jag hade nog också en släng av byggandet av vackra fantasier, även om de bara var i mitt huvud och inget jag delade med andra. Jag anar dock att det är dessa sköna sagor som senare förvandlades till katastroftankar i verklighetens vuxenvärld.

Jag frustreras och skäms och kan inte förstå hur Helene kan hitta på så mycket som inte är verkligt, men samtidigt har jag själv enorma svårigheter med att formulera och framförallt uttrycka mina känslor. Och nu för tiden är det är inte för att jag inte känner någonting utan för att det kan bli så tokigt, speciellt när det är stora känslor. De känslorna är så jobbiga att de måste kapslas in och förvaras i en speciell mapp i väntan på en lösning. Men lösningen tycks aldrig komma. Det är ett slags undvikande att konfrontera dessa känslor av svek, förlust, nederlag och osäkerheten inför det okända.

Det är dessutom svårt att känna efter vad man verkligen känner, samtidigt som man försöker leva improvisationsteatern som man gjort sitt liv till. Där man hela tiden försöker förstå vad som väntas av en och vad som är korrekt beteende. Spela en bra människa istället för att vara sig själv, eftersom en själv inte verkar vara skapt för den här världen.

Men jag antar att eftersom jag kan se det nu, så har jag kommit en bit på vägen. Men jag känner mig ofta som memen nedan, trots att jag vägrar förminskas till blott en crazy* cat lady. Jag tänker att det kanske går att återvända till sagorna genom att med vilja skapa nya sagor istället för katastroftankar.

Att ersätta ett oönskat beteende med ett som är mer nyttigt. Jag skapade ju den här bloggen för att få bukt med mitt missbruk av framförallt instagram och det har ju funkat över all förväntan. Jag saknar inte Instagram alls, har ingen som helst lust att logga in bara för att kolla. Så om jag börjar öva på att skapa berättelser, ja jag har ju redan anmält mig till en skrivarkurs, så kanske jag får bukt med problemtänkandet också. Det skadar ju inte att testa.

*Definitionen av en äkta Crazy cat lady, är en kvinna som äger tre katter. Jag äger bara två, men vill nog hävda att jag är tämligen galen ändå.