Det är sällan jag känner mig tacksam över att vara människa. Jag hade mycket hellre varit en katt, eller en häst eller kanske en räv. Fast troligtvis en tvättbjörn. Eller aldrig nånsin existerat alls, men jag antar att jag förtjänar ett öde värre än döden, som Kent så fint uttrycker det. Men jag är orättvis för det finns många fina människor i mitt liv, så för deras skull får jag uthärda att leva med mig själv.

När man misslyckats med relationer så många gånger som jag, så blir man till slut så fast i enorma bollar av virrande tankebanor som låser ens hjärna till ogynnsamma beteenden, som det inte känns som det finns något slut på. Det är som att gå runt runt runt och aldrig komma ut ur en labyrint. Du försöker vara kreativ och göra annorlunda den här gången, men det slutar ändå med att du trasslar in dig ännu mer och bränner ännu en bro. Jag har sedan länge gett upp men nånting ska man ju hålla på med resten av sitt liv också.

Jag har aldrig förstått hur man gör för att skydda sig, eller hur man gör för att saker ska bli lagom spännande. Antingen sätter jag murar som går långt utanför min person eller så kastar jag mitt hjärta, kanske ibland över muren. Bra verkar det aldrig bli i alla fall.

Och det är konstigt med min dubbelmoral för jag tänker att alla andra kan bli hjälpa av terapi, jag tror på terapi, men ändå tror jag inte att jag kan bli hjälpt. Det finns stunder då jag tror att det kommer bli bättre, men sen tappar jag hoppet igen. Jag är hopplös. Hopplöst bra på att gå vilse i min egen tankevärld. Svårt att veta vad man ska tro på och om man ska tro på sig själv eller om man agerar i affekt. Det finns också en övertro på att man har ett val, vissa saker kan man inte medvetet välja. Men nog kommer man beskylla sig själv för att ha gjort fel senare. Det går alltid att hitta fel i resonemanget. Alltid!

Kanske borde bli relationspsykolog bara för att lära mig allt om relationer. Men det skulle nog inte heller hjälpa, bara så typiskt mig att vilja intellektualisera allting. Men känslor gör mig alltid så förvirrad. Jag kan inte förstå vad de försöker säga mig, förutom det som är uppenbart, och då är jag där igen, i min borg eller med hjärtat i handen och inget av det verkar funka.

Men jag antar att jag bara dras till fel personer och fel personer dras till mig. Men hur ändrar man vem man blir attraherad av? Och kanske ännu svårare; hur attraherar man rätt person? Jag har läst en del om det här och det påstås att om man bara gjort jobbet med sig själv så kommer det lösa sig helt magiskt. Jag har jobbat med mig själv så jävla länge att jag undrar när det kommer hända? Men det blir uppenbarligen fel där också. Så mycket för det där jävla jobbet när ingen säger hur man ska göra. Det gör mig sur och tvär.

And it’s my whole heart
Weighed and measured inside
And it’s an old scar
Trying to bleach it out
And it’s my whole heart
Deemed and delivered a crime
I’m on trial, waiting ‘til the beat comes out
I’m on trial, waiting ‘til the beat comes out
…
Chained and shackled, oh
I’ll unravel, oh
It’s a pity, oh
Never to return
But I never learn
It’s a pity, oh

Which witch

Hur skulle mitt liv se ut utan Florence egentligen? Urtrist och tråkigt och ja… förmodligen. Mina demoner skulle känna sig ensamma och utan erkännande, utan någon att se upp till. Mina demoner kanske skulle bli emo och börja skära sig för att få uppmärksamhet. Jag skulle bli tvungen att bli en urusel kopia av Florence för att få någon tillstymmelse till ro. Jag vet inte hur.

Jag älskar hur Florence är både vacker och inte, hur hon är som hon är, inte som mallen och inte som en avart. Hon är som ett sorts väsen, en del skog, en del hav, en del eld och en del dikt. Om jag fick bli en annan person så skulle jag bli hon. Men bara för en dag.