När jag var liten så bodde jag i skogen. Huset låg inte långt ut i vildmarken men nästan hela vår stora tomt var täckt av skog. Det fanns några stigar men mest var det ganska vildvuxet och fritt. Fritt för naturen menar jag då för det var en blandad skog med tallar, granar, björkar och sälg. Blåbärsris, lingon och ordon, mossor, skogsstjärna och liljekonvalj. Skogen kändes nästan oändlig när jag var sådär liten, men den var väl egentligen inte större än ett par fotbollsplaner.

Jag tror att det handlar om detaljerna när det kommer till skogar. På bara några få kvadratmeter finns så mycket växter och smådjur att det skulle ta en vecka att dokumentera dem, minst! Därför känns även små skogar enorma.

I vår skog rymdes en vedbod, med ett gammalt dass vägg i vägg som inte lägre var i bruk. Det fanns flera olika kojor som min bror och hans kompisar hade byggt och oftast övergivit efter ett tag. Jag och en kompis försökte oss på att bygga en koja en gång men den blev inte bra och vi övergav den ungefär mitt i, när vi insåg att väggarna var för låga och dessutom inte gick att fästa i lastpallen vi använde som grund. Vi drömde om en liten stuga väggar och ett fönster med gardiner, men vi var ju varken arkitekter eller snickare. Det fanns en gammal rest av en husgrund på ett ställe, en gjuten platta som det växte mossa på. Men det går inte att bygga kojor med riktig grund, kojor måste byggas i träd, på träd. Precis som misteln behöver trädets kvistar att parasitera på så behöver kojan dess stam och kraftiga grenar för att finnas till.

Det bästa med vår skog var att den mynnade ut i en sjö åt ena hållet. Om det finns otroliga mängder detaljer i en skog så finns något helt annat i en sjö. För mig fanns det mystik, fantasi och sjögräs. Att simma under vattnet var som att vistas i en annan värld där ljuset var annorlunda och det kändes som om att vara tyngdlös. Om man vågade simma neråt så kunde man hitta vad som helst, en skatt, ett vrak eller kanske ett skelett. Men det fanns förstås alltid den begränsande faktorn att det inte gick att andas där. Hur mycket jag än ville så gick det inte att bli en sjöjungfru, eller att utveckla gälar bakom öronen som i filmen Water world.

Om jag kunnat så hade jag simmat runt hela sjön under vattnet, att simma över ytan intresserade mig inte särskilt. Bröstsim var dessutom det tristaste simsättet jag någonsin testat. ”Hundsim” var min paradgren och diverse egna simsätt jag utvecklat för att kunna röra mig snabbt och smidigt under vattnet, som en sjöjungfru, eller åtminstone en säl. Jag var alltid mer intresserad av den imaginära scenen vattnet erbjöd än att bli bäst på att simma snabbt. Det samma gäller väl t ex orientering som låter en utforska skogar, men det går ju för snabbt, omöjligt att stanna och lukta på träden eller studera hur ljuset reflekteras i vattendropparna i mossan.

Om jag kunde åka tillbaka till min barndoms skog så skulle jag göra det, men den finns inte kvar. Själva marken och sjön finns förstås kvar, men de nya ägarna har låtit hugga ner alla träd och därför är allting väldigt annorlunda nu. Fantasin ger mycket större friheter och låter sig gärna inspireras av andra skogar, den jag har här utanför bland annat eller Fiby urskog som vi besökte en gång och som jag älskade den. Vill definitivt åka dit igen, men länsstyrelsen avråder från besök på grund av döda granar som kanske kommer förvandlas till zombies. Länk till hemsidan.