Ditt minne skall förbliva
och än åt livets bistra strid
ett rosigt skimmer giva.
Snart tystnar allt vårt yra skämt,
vår sång blir stum, vårt glam förstämt;
o, jerum, jerum, jerum,
o, quae mutatio rerum!
…
Men hjärtat i en sann student kan ingen tid förfrysa.
Den glädjeeld, som där han tänt, hans hela liv skall lysa.

Trots att O gamla klang aldrig sjungs på en kräftskiva, åtminstone inte i mina kretsar, det vore nästan barockt, så slår det mig ändå att det skapar ett band mellan oss fem vuxna runt bordet. Att vi alla har studerat, att vi har en något glorifierad bild av högre studier, vi känner till filosofer, teorier, uppsatsstruktur, lagar och principerna för hur organismers genom är uppbyggt. Vi har lärt oss om studenternas seder och bruk, om gasquer, flogstaskriket, olika sorters snaps, skålordning och att det alltid är Helan som sjungs först, även på den här kräftskivan. Vi vet också att många regler är påhitt för att leken ska verka mer riktig. En festlig middag är ju till för nöjes skull så vad spelar det egentligen för roll vilken sång man börjar med och i vilken ordning man skålar? Men det är finessen av mjuka regler och förhållningssätt som gör att festerna lever vidare över generationer i århundraden. Det är som ett tryggt fundament där gamla och unga kan mötas och nya vänskaper och förbund skapas.

Kanske var jag lite för besatt av att förstå ramarna för olika sociala sammanhang. Men om man när en intensiv önskan om att bli accepterad så känns det säkrast att inte bryta mot konventionerna. Tanken på att bli accepterad för allt det man är, hur man än är hade aldrig slagit mig förrän jag började närma mig de 40. Jag trodde alltid att det var upp till mig att passa in, inte att helt enkelt vara mig själv bara. Hur skulle det nånsin kunna räcka till? Men plötsligt insåg jag att det är det som är meningen med livet. Oavsett hur ont det gör så måste man alltid föra sitt eget krig, hitta sina allierade och förstå vidden av mänsklighetens tragik. Ibland är det rätta valet det som gör mest ont, ibland måste man välja sig själv framför det som är enkelt och skönt. Det måste man kunna stå ut med.

Det gamla skalet brustit har,
men kärnan finnes frisk dock kvar,
och vad han än må mista
den skall dock aldrig brista!