Det var en bra första dag på kursen. Vi fick många olika små skrivuppgifter på tid som vi gjorde och det kändes som att man utvecklades under dagen. Uppgifterna var bla att göra en bruksanvisning till sig själv och en kontaktannons, det var otroligt svårt.
Jag tog med mig uppgifterna hem och ett par av dem har jag jobbat vidare på. Den roligast uppgiften var när vi fick olika saker och bilder att associera fritt om i 3 minuter. Först fick vi varsin kaka, sen skickades små askar med småsaker runt och så fick vi välja en och skriva om, sen delade hon ut två foton till var och en och till sist ställde hon frågan vad gömmer du dig för?. Jag fick ett kort på en flygplansvinge och solen som silades genom molnen. Skrev en text som jag sedan har redigerat och lagt till lite som jag fick förslag på under genomgången.

Medan planet seglade genom luften och solen dalade, sken strålarna genom molnen och bildade ett mönster på vattnet. Planet hade lyft från Gardemoen och var påväg till England. Mannen bredvid hade svart nagellack och en Pusheen-pin på sin väska. Han var aningen överviktig och hon kunde känna hans lår mot hennes, men det störde henne inte. Han verkade ofarlig men hon undvek ändå att se på honom av respekt. Det var en konstig typ av respekt tänkte hon. Folk vill väl som regel bli sedda och inte ignorerade, det kom väl som vanligt inifrån.
Mannen harklade sig och bad att få komma förbi för att gå på toaletten. Han talade en engelska med ovanlig brytning som lät mer asiatisk än norsk.
Hon hade alltid haft svårt att möta andras blickar. Det kändes oftast för intimt, eller påträngande. Hon var rädd att den andre skulle tro att hon flirtade och hon hatade missförstånd. Hon gömde sig bakom förklaringar för att slippa bli missförstådd, så rädd för att göra någon arg, eller besviken. Att såra någon kändes som ett enormt svek. Men att leva livet utan skav var ändå helt omöjligt. Varför ska vi ens försöka när allting ändå bara förvandlas till smärta?

Mannen återvände och hon la märke till att hans ögon var rödgråtna, men ansiktet var neutralt.

Om man gömmer sig så sårar man få, men man blir å andra sidan väldigt ensam. Hon önskade att hon tyckte om att alltid vara ensam, för att slippa friktionen mot andra människor. Det var som en fobi för det var ju knappast rationellt. Hur blev det såhär? Men hon hade kanske alltid varit ensam, det kanske var ett arv från hennes far som också varit ensam som barn. Han bar på mycket som varit förträngt under så lång tid att det hade förvandlats till en del av honom som var omöjlig att urskilja.

Precis som kol pressas till diamanter hade hans erfarenheter pressats ihop till en hjärntumör. Hjärntumören hade sedan växt och krossat deras familj. Men det pratades det sällan om, det som varit var det ingen idé att älta och fadern själv påstod att han inte mindes någonting man frågade om. Konstigt nog kunde han minnas en massa andra saker klart och tydligt. Det gjorde det svårt att avgöra om det var sviterna av tumören eller hans psyke som orsakade detta.

Plötsligt ryckte planet till och symbolen med säkerhetsbältet tändes. En halvtimme av turbulens följde och mannen med det svarta nagellacket höll krampaktigt om stolens armstöd, askgrå i ansiktet.
– Vill du ha lite lugnande? frågade hon och viftade med en tablettkarta.
Han tittade skrämt på henne men nickade ändå försiktigt.
– Stesolid, sa hon glatt, älskar det!
Han svalde tabletten och på några sekunder slappnade hans kropp av, ansiktet återfick sin färg och blicken blev simmig.
-Thank you. Han gav henne ett tacksamt leende.

Jag undrar vad vi ska få gör imorgon…