En av övningarna vi fick på kursen var att välja ut fem ord ur en diktsamling och sen ge dem till någon annan att skriva en text runt. Jag skrev detta med inspiration från min egen känsla för vatten, en scen ur en novell av Sara Stridsberg och stillheten djupt inne i en skog.

Ord: vattenkyssar, undervattenstårar, gravitationen, björnmossan, vitsvanshjortarna.

Det låg en vitsvanshjort och sov i en glänta strax intill den spegelblanka skogstjärnen. Björnmossan blev en mjuk kudde under frambenen som huvudet vilade på. I skogsbrynet fanns en liten strand. Ljudlöst gled hon ner till den andra världen, världen där gravitationen var en annan, där håret svävade ovanför huvudet och slingriga vattenväxter snuddade vid hennes ben. Hon grät undervattenstårar för att komma närmare det magiska under ytan. Som vattenkyssar till någon man älskar men aldrig kan dela ett liv med eftersom en människa inte kan andas under vatten.

I en annan övning skulle vi skriva ner en livsomvälvande händelse och byta lappar med varandra. Vi kunde antingen skriva utifrån ett värderande perspektiv eller enbart beskrivande utan känslor. Jag fann den här övningen knepig, tycker att det är svårt att skilja på perspektiven. Eller kanske tyckte jag det var svårt att skriva värderande, känslomässigt? Jag vet inte, men absolut någonting att öva mer på.

Mannen berättade för sin livspartner att han aldrig älskat henne.

Efter att han uttalat orden sköljde en känsla av kall feber över mig. Golvet gungade och tårarna brände bakom ögonlocken.
Inte gråta, inte gråta, visa honom inte att du är sårad, ge honom inte den tillfredsställelsen. Blunda, räkna till 10, andas. Jag visste ju att det skulle hända, det händer alltid mig. Varför händer detta alltid mig? Varför blir det alltid såhär? Hur kan han vara så kall?
Jag tittar upp, möter hans tomma blick. Försöker skapa en ännu större kyla mellan oss, skjuta bort honom. Jag ska allt visa honom att jag är starkare än det här, än honom. Att det är han som är en förlorare.