I kväll har jag tagit ledigt från måsten, övat på att göra mindre. Det är svårt. Efter jobbet vittjades kolonilotten, fick 100 000 myggbett, cyklade hem och lagade jag lax i kokosmjölk med currypasta, squash och nudlar. Sen fanns det ju flera timmar kvar att ägna åt skrivande. Försökte skriva om en övningstext, flödesskrev och googlade nya övningar att ge sig på. Men det var trögt.

Lyssnar på musik, hittar en låttext som alltid slår an nånting sentimentalt, skriver om den på ful svenska och fortsätter i en text om att vara utmattningsdeprimerad eller depressionsutmattad. Om att plötsligt inte riktigt känna igen sin spegelbild, och känna sig outgrundligt ful och helt värdelös. Inse att det är något knas med ens tankar, men kan inte vända dem. För vad är man egentligen värd om man är ful? Om man är ful och inte vet hur man gör när man lever, men låtsas som att man vet allt om att leva och gör allting rätt utan att någonting blir bättre. Kanske till och med att saker blir sämre.
Plötsligt blir sömnen sämre och minnet och kroppen börjar sakna motståndskraft, den som alltid varit så frisk blir plötsligt sjuk flera gånger om året.

Men så slår tröttheten till eller är det hunger? I kylskåpet vilar en liten vit plastpåse från Zeta, Mozzarella på vattenbuffelmjölk. Jag har ju bestämt mig för att gå till botten med vad jag faktiskt kan och inte kan äta när det kommer till mjölkprodukter. Den där påsen har legat där ett tag nu, lång hållbarhet. Det är dags för ett experiment. Men de utomjordiskt goda nektarinerna ligger också där på fruktfatet och ser oemotståndliga ut, det kan vara de godaste nektarinerna som finns. En perfekt balans av sötma och en liten syrlighet och så konsistensen som inte är hård och inte heller mjuk utan perfekt köttig utan att fastna mellan tänderna och lossnar lätt från kärnan. Dessutom är de ovanligt stora, kanske de största nektarinerna som finns.

Smakar på osten, förvånansvärt hård och smaklös. Det är väl inte den dyraste mozzarellan förstås, men ändå, inte heller den billigaste. Jag minns mozzarella som mjuk och krämig inte sträv och lite grynig. Den behöver lyftas om den ska gå ner. Kan man kombinera dem kanske, som mögelost och päron, parmaskinka och melon, mozzarella och nektarin? Ja det går, det blir bättre än att äta bara osten för sig. Nektarinen kunde omöjligt bli bättre, men den blev inte heller sämre och det söta plockar fram lite krämighet och balanserar sältan i osten. Experiment genomfört, nu väntar en kroppslig rapport på om min mage godkänner även buffelns ost.