Under skrivarkursen fick jag ordet mobbning att skriva om i 3 minuter. Vi fick välja att skriva i antingen neutralt eller mer känslomässigt. Jag valde den icke känslomässiga vägen, det är väl så jag brukar göra. Men det är svårt att beskriva mobbing utifrån mitt perspektiv i en text på bara några rader. För mig har mobbing alltid varit subtilt och lite svårfångat, var går gränsen mellan skämt och allvar? Vad är skillnaden mellan kritik och mobbing? Vart sätter man gränsen och hur gör man sen?

Jag var aldrig populär i skolan och i mellanstadiet hjälpte det nog inte att jag var barnslig och lite sen i utvecklingen. Dessutom var min pappa sjuk, han hade en hjärntumör, fast det var det ingen som visste. Han betedde sig bara väldigt tankspritt och sådär. Som barn har man ju ganska dålig koll på sina föräldrars vuxna liv och även om jag hade varit vuxen så var det nog svårt att förstå. Min pappa kan vara väldigt bra på att prata men han har alltid sin egen vinkel på sammanhangen och ifrågasätter aldrig sin egen tolkning, för han har aldrig fel. Dessutom hade vi mamma som fixade allt så det gick ingen nöd på oss direkt. Men jag minns en gång när han skulle hämta mig och min kompis på musikskolan men glömde bort det. Det var speciellt pinsamt eftersom hennes föräldrar aldrig skulle göra något sådant, det var så felfria och perfekt. De var ordning och reda personifierade. Mobiltelefoner fanns ju inte på den här tiden så jag antar att vi fick vänta ett bra tag om han behövde åka hela vägen hem och vända.

Ja sen blev det väl värre antar jag för på våren i femman så separerade mina föräldrar och jag och mamma flyttade till en etagelägenhet i Smedjebacken. Tre våningar hade den! Nära kyrkan och vattnet. Det var synd att farmor inte var i livet, annars hade vi kunnat träffa henne varje dag eftersom hon hade bott inte så långt därifrån. Men farmor var död precis som farfar och mormor hade alltid varit förlamad från halsen och ner, åtminstone så länge jag kunde minnas. Morfar var dock en pigg 83-åring men han var så avlägsen för mig. Och jag kan inte minnas att han på något sätt hjälpte min mamma rent praktiskt då, han bodde knappt 4 mil bort, men det kändes långt. Jag minns hur jag och mamma lyckades baxa den nya, rutiga soffan från IKEA upp för den smala branta trappan från hallen till vardagsrummet. Vi gjorde det med bravur! En snart 12-åring och hennes 43-åriga mor.

Jag vet inte om det var för att lindra ett dåligt samvete eller om de verkligen tyckte att det var en bra idé, men jag fick en häst den våren. Jag hade längtat så otroligt mycket efter att få en häst, ända sedan jag började rida som 7-åring, och nu gick min stora dröm i uppfyllelse. Det blev förstås ingen dyr häst, ingen kunde väl ens förstå varför man skulle lägga pengar på en dyr häst när det fanns så många billiga att få tag i. Alltså mina föräldrar visste ju nästan ingenting om hästar och jag var 12 år. Men det var så vi tänkte då, vi tänkte att det ska väl gå bra. Vi kunde alltid fråga morfar om råd för han hade haft hästar i jordbruket nån gång på 30-40-talet. Det gjorde det väl också, inga större missöden förutom några missade stalljourer och en avramling som slutade med ett blått öga och en tur till akuten. Men för att vara jag så var det ändå ganska futtigt.

I skolan var jag med i gemenskapen bland oss 7 tjejer från den lilla byn som jag Växte upp i, men stallet var jag definitivt utanför. Vi har ett helt gäng tjejer i min ålder men jag hade nästan aldrig någon att rida ut med, efter att min kompis Pillan hade flyttat sin häst till ett annat stall. Jag var ju lite blyg och sen var det väl det där med att vi hade glömt stalljouren 2 eller 3 gånger. Sådant var i det närmaste oförlåtligt. Jag kan känna skammen, som en fuktig, kall filt än i denna dag. Hästmänniskor är ju ett speciellt släkte, det är förvisso sant, men jag var ju också hästmänniska då, fast inte riktigt som de andra, inte riktigt som någon annan.