Regnet föll lugnt utanför, den svala kvällsluften gled in genom dörröppningen och genom den halvfulla lokalen. Det satt människor vid nästan alla bord, men många stolar var tomma. Sorlet steg och sjönk om vartannat, studsade mellan väggarna upp mot det höga taket.
Vid deras bord var det fullt, glas stod i ett virrvarr mellan ölflaskor och mobiltelefoner. Hon kände sig konstigt trygg, som om hon hade sin mask på, men samtidigt inte. Som att gömma sig i sig själv, och ändå visa sig. Hon kunde inte minnas att hon någonsin känt så förut. Var det såhär det kändes att vara trygg i sig själv? Att inte söka andras gillande, men ändå lyssna och prata och berätta saker om sig själv. Som om samtalets enda mening var själv samtalet, det var underhållning. Och allt utan att det fanns varken stress eller tomhet inom henne. Hon tyckte om att vara där bara för att vara där, oavsett om hon hade sitt livs kväll eller inte. Det fanns ingen perfektion och det behövdes inte heller, allt var bra som det var. Utan förväntningar eller förhoppningar men med värme och öppenhet.