Jag insåg plötsligt vad det var jag letade efter när jag tog alla de där 1000-tals selfiesarna som ung. Jag tyckte ju ändå att jag var snygg då, men det var någonting jag försökte hitta, ett svar på en fråga som jag inte kunde formulera. Men nu vet jag. Jag letade efter självsäkerhet. Jag tänkte kanske att om jag tog tillräckligt många vackra biler av mig själv så skulle det räcka till för att blir säker. Men det hände aldrig för det är inte så man gör, upprepar samma odugliga trollformel om och om igen för att den plötsligt ska bli sann. Istället bör man skriva sin egen manual, bli medveten om vad man själv behöver för att bli en människa med mindre hål i själen. Lära sig lyssna mer på sin egen röst än på någon annans.
Det kräver också övning och upprepning och övertygelse, men plötsligt så står man där och inser att man inte ser perfekt ut men att det inte spelar nån jävla roll. Ingen annans kväll kommer vara förstörd för att min frisyr blev sned så varför ska jag låta min kväll bli det? Det viktigaste är ju att man har roligt, vågar dansa och vågar prata och skratta. Vågar ge sig hän för att andra också ska våga. Det är lätt att tro att det är lättare för dem, att de känner mindre skam, men de kanske helt enkelt är modigare och hoppar ut på scenen eller dansgolvet för att alternativet vore för tråkigt.
Folk bryr sig inte om ifall du danser fult eller inte kan hålla tonen på karaoken. Det folk bryr sig om är huruvida man är snäll eller elak, om man bjuder på sig själv eller är egocentrisk, om man har humor och empati. Är det någonting folk inte bryr sig om så är det perfektion och är det något som är vackert så är det väl självsäkerhet och självkänsla.