Jag var som sagt inte direkt mobbad i mellanstadiet, bara lite utanför, men det hade nog mest att göra med att jag fortfarande hellre lekte i skogen än gjorde det som de coola tjejerna gjorde, vad nu det kan ha varit. Som tur var hade jag en vapendragare som älskade hästar och djur lika mycket som jag. Pillan var ett år yngre och kanske var det därför vi klickade, eller så var det hästarna bara, rakt av.

En kommentar jag minns som kom från en av de coolare tjejerna var ”Varför pratar du alltid om samma saker?”. Jag blev i högstadiet retad för samma sak och numer är jag allergisk mot att upprepa mig, det känns som en dödssynd och ger mig ångest. Jag undrar varför jag gjorde så, varför var inte jag som de andra. Kanske berodde det på min pappa som än i denna dag upprepar sig ofta. Och det var än värre förut och beror väl på den där hjärntumören plus stressen från alla konflikter han ständigt skrapade upp, medvetet eller omedvetet.

Mellanstadiet var ändå okej, jag var glad för min häst och marsvinet och kaninen som jag hade fått i födelsedagspresent av klasskompisarna. Min mamma försökte verkligen vara snäll mot mig, jag hade nog aldrig gett vika för tjatet om en häst just när man separerat. Åtminstone inte om jag var lika ointresserad av djur som hon. Min mamma värdesätter människor väldigt högt och det är ju bra, bra att hon blev läkare. Hon har ett stort samvete också och antagligen var det det som gnagde när hon sa ja till alla de där djuren. Hon var ju borta ganska mycket eftersom hon jobbade heltid och pendlade flera mil varje dag.

Jag hade faktiskt en pojkvän också i några veckor på våren i sexan. Ytterst oskyldigt var det och började med att han frågade chans genom en av mina kompisar. Vi bodde båda på andra sidan stan och brukade ta sällskap till cyklarna. Han var längst i skolan och jag hade varit längst i klassen sedan i tvåan så vi var ju som gjorda för varann, åtminstone i några veckor. Vi pussades en gång har jag för mig och efter 6 veckor gjorde han slut, men det kom inte direkt som en chock.

Min mamma bestämde att vi skulle flytta till Säter eftersom hon jobbade där och den nya mannen hon träffat bodde där. Jag ville inte flytta och minns att jag inte hjälpte till alls med flytten. Smedjebacken var och är ju knappast en utopi, men det var åtminstone där jag hade växt upp. Det är omöjligt att veta vad som hade hänt om vi stannat, men mitt liv hade varit väldigt annorlunda, det kan vi vara säkra på.

Egentligen borde vi ha flyttat till Uppsala, var som helst utom Säter. Jag hann knappt mer än börja i skolan där så hände den där olyckan. Redan två år tidigare hade vi klockat med en älg på väg hem från en helg med kräftskiva i Uppsala. Jag hade som satt i framsätet hade råkat värst ut och fick taket nedtryckt i ansiktet.
Det sista jag minns är att vi sa att klockan var 21.21, sen flimrar fragment av ambulans, bändande ljus som flimrar förbi i taket på sjukhuset, blodiga spyor, älghår innanför kläderna. Jag har en minnesbild som nog inte stämmer med verkligen, där ligger jag på vägen utanför bilen medan vi väntar på ambulans.
Tydligen var det min klasskompis bror som körde förbi och hjälpte oss. Vi var ju mitt på skogen utanför Söderbärke och jag vet inte hur långt det var till närmsta hus. 1996 var det ju inte så att alla hade en mobiltelefon i handen redo att ringa 112.
Jag hamnade på Falulasarett och fick stanna två nätter. Min ena framtand var av och den andra satt lite lös. I pannan fanns skärsår och jag hade förmodligen hjärnskakning och whiplash.
På vägen hem från sjukhuset köpte vi en bananplanta på hemköp. Jag var överlycklig att få komma hem och kände mig tacksam.

Men nu var det två år senare, vi hade cyklat iväg på lägerskola, alla nya elever i årskurs 7. Vi sov i stora militärtält och det var väl meningen att vi skulle lära känna varandra och sådär. Men när mina kompisar från stallet skulle åka hem och rida sina ridlektioner så ville jag också göra det. Det var bara det att jag hade glömt mina nycklar och när jag kom hem från stallet var inte mamma hemma så jag vände tillbaka mot stallet och bara någon minut senare så krockade jag med en bil med min cykel.

Det skedde på en torsdag och mitt första minne är från tisdagen följande vecka. Jag hade vaknat ur medvetslösheten på lördagen, mitt huvud hade slagit i rejält och balansen var helt ur spel. På tisdagen kom min gamla kompis Pillan och hälsade på och gav mig ett gosedjur och godis. Det är mitt första minne efter olyckan.
Jag kunde nästan inte gå och nyckelbenet var av så det var svårt att röra vänsterarmen. Fick stanna på sjukhuset i flera veckor för sjukgymnastik och läkning. Kanske fick jag medicinering också. Mitt minne återhämtade sig ganska snabbt i förhållande till balansen som jag hade känningar av i flera år efteråt. Men den där tiden precis innan och efter olyckan kommer jag aldrig minnas och lika bra är nog det.

Det var kanske inte den bästa starten i en ny skola. Jag hade svårt att klicka med tjejerna i klassen. De var så ytliga tyckte jag, så platta och givetvis inte så intresserade av hästar utan kanske mer inne på det här med killar. Åtminstone den lilla gruppen jag hängde med, men det fanns ju många fler tjejer i klassen. Jag vet inte varför jag inte försökte hänga på dem istället, men det blev inte så.
En dag bestämde jag helt enkelt för att gå åt ett annat håll och ty mig helt åt mina två kompisar från stallet som gick i en annan klass.

Jag minns inte när det började men det var alltid uttalat på något sätt att min häst inte var så mycket att ha eftersom hon bara var en gammal travare. Att ingen av de andra tjejerna hade någon egen häst gjorde absolut inte att de var avundsjuka på mig, åtminstone inte vad de lät påskina. Men vid någon punkt började de, framförallt en av dem hon som var den mest drivande i gruppen, kommentera på saker jag sa och saker jag hade, att de var fula eller dåliga eller fel på något sätt. Den andra hängde väl mest på för att inte vara annorlunda. Jag blev en andra sorteringens människa, inte lika bra som de andra, inte lika mycket värd. Och jag borde väl gått min väg, skaffat andra vänner, men jag visste inte hur man gjorde och var väl rätt blyg.
Vid ett tillfälle minns jag faktiskt att jag fick nog och sa ifrån mot deras taskiga ord. Jag vet inte om det hjälpte, det var nog ändå försent. Jag skaffade pojkvän, sålde min häst och när det tog slut med killen så gick jag in i min första depression. Den var svart och vacker. Jag minns att jag kände det som att jag låg längst ner i ett djupt svart hål och såg upp på en mörk stjärnhimmel. Jag har aldrig känt så under mina andra depressioner, inte så klart och rent, så poetiskt.