Att kastas rakt in i ett nytt sammanhang där du inte känner nästan någon och alla premisser och strukturer är nya för dig. Jag tyckte att det verkade skrämmande, men snart kommer jag nog ha tröttnat på det. Eller så kommer jag inse att det här verkligen är något jag tycker om. Det skulle kunna vara det. Alla verkar snälla, många kunniga, det är människor från hela norden och även andra delar av Europa. Jag blev kontaktperson för mikrobiologiska metoder i Sverige, inte illa för mitt första möte. Jag försöker inte förstå vad jag gör här, jag blev ju inbjuden personligen. Försöker sätta mig in och förstå saker, prata med folk, inte bli för trött.
Middagarna är klockan 20, helt orimligt sent, men fick tipset att ta en powernap av en tjejer från Finland, hon påstod att hon sov en timme på eftermiddagen varje dag, som en siesta.

För en gångs skull verkar det inte vara så viktigt att jag inte har en doktorsgrad eller vad jag har för examen ens. Det viktiga verkar vara vad jag vill bidra med och hur mycket.
Jag fick höra historier om hur det var förr, vid middagen, det värmde mig eftersom det fick mig att tänka på gamla studentminnen. Jag antar att det är en tacksam knapp att trycka på när det gäller mig. Ingen nostalgi är som den som tar en tillbaka till de vackra salarna i balklänning och med det framstående uppdraget att leda sången. Eller att bara delta, skåla i rätt ordning och dricka upp alla glas.

Det slog mig att jag måste börja forska, jag kommer aldrig bli nöjd annars. Jag kommer jagas av faktumet att jag kunde ha gjort det men gav upp när jag inte hittade en lösning. Nu har jag ju fått en lösning, den är inte gratis, men den fungerar. Jag blir otroligt trött emellanåt och jag har ingen aning om när jag blir helt frisk igen, men jag kan också bestämma när jag ska vara pigg. Det är en sån frihet att det är värt allt.

Imorgon ska vi till fjärilshuset.