Jag trodde inte att det skulle hända och jag förstår inte hur det gick till, men plötsligt kunde jag inte skriva mer. Jag hade tappat förmågan, allt kändes meningslöst och tomt. Som att kallprata, meningslöst och trist utan känsla eller kärna.

Jag är sjuk. Det verkar inte som jag nånsin kommer bli frisk, trots att jag bara är lite sjuk. Först bihålorna, sen ögonen och nu halsen. Dessutom återkom munsåren, men jag upptäckte att vanliga smärtstillande/antiinflammatoriska hjälper även mot dem. Hurra. Jag har ätit mer tabletter än på länge den här veckan. Brukar annars försöka undvika det, förutom det jag måste ta för att hålla mig vaken och kunna sova, och så magnesium och silicea och B-vitamin bara för att jag hade en burk liggandes och kändes dumt att kasta. Nu när jag har dosett går det ju att lägga till sådant som jag aldrig hade kommit ihåg annars. Förutom rosetten har jag 4 larm på mobilen på olika tider för att komma ihåg. Jag är värre än en pensionär.

Men den här veckan har jag alltså ätit ibuprofen och paracetamol varje dag. Jag har även testat silicea direkt, vilket funkat bra mot oroligheterna i magen och hjälpt mot åksjuka. Min kropp har verkligen haft bättre dagar. Men man får väl vad man förtjänar antar jag. Det är lite synd att huvudet inte verkar ha någon som helst förståelse för vad kroppen behöver. Huvudet letar kickar medan kroppen behöver lugn. Men även när huvudet sitter hemma i soffan så verkar det inte som att kroppen får lugn. Det verkar omöjligt att det ska bli bra.

Jag är också fruktansvärt arg. Arg på allt och alla. Har haft två utbrott bara på eftermiddagen och jag skulle helst vilja slå ihjäl någon eller något innan jag går och lägger mig. Det liksom kliar under huden och i huvudet. Har tagit fram fulporslin, men vet inte riktigt var jag ska kasta det. Ett problem med att bo i lägenhet antar jag. Någon borde hyra ut ställen där man kan få gå loss med basebollträn och bara slå sig trött. Kanske borde börja med boxning, men skulle ha extremt svårt att slå någon annan och handskarna tar liksom bort det roliga. Jag vill ha sönder saker, krossa dem. Idag har jag lyckats ha sönder två pennor och slagit örat av en kopp, så det var inte så farligt. Hade önskat mig mer, men är inte villig att ta konsekvenserna.

Ibland undrar jag vad jag ska göra med mitt liv. Det verkar ju helt meningslöst. Min hjärna motarbetar varje chans till framsteg och om den inte gör det så kommer kroppen och sätter käppar i hjulet.