För den som aldrig deltagit i en tävling måste det te sig nästintill omöjligt att förstå organisationen bakom. Även för den som deltagit och varit funktionär kan det tyckas som ett abstrakt lass att dra iland. Men förstås är det inte likadant för alla. Jag tänker mig att det sker helt organiskt för vissa, att det är självklart vad som ska göras och vem som kan göra det, eller åtminstone hur man går tillväga för att engagera folk till att hjälpa till. Men det är ju lätt att tro att saker är enklare att genomföra för andra, svårare för en själv. Men oftast är det den egna tanken som lägger krokben för en. Kanske ett visst mått lathet.

Att planera och göra listor är för mig den enkla biten. Handla saker och gräva fram saker ur förråd är inte heller en stor sak. Givetvis kommer jag tänka 1000 katastroftankar om allt som kommer glömmas eller missas, men det svåraste kommer vara de andra. De som behövs för att tekniken ska löpa smärtfritt, för att säkerheten ska bli bra och för att kontrollera alla yttre parametrar. Katastroftankarna kommer mest handla om att ingen kommer vilja hjälpa till eller att ingen kommer ställa upp, sen kommer jag vara rädd för att glömma viktiga detaljer eller att jag ska ha missförstått. Jag är alltid livrädd för att misslyckas och för att göra det hela ännu mer spännande har jag orimliga krav på perfektion och på att jag liksom ska förstå allt innan det har hänt.
Perfektion och katastrof är, för den som inte visste det, enäggstvillingar. Men övning är deras bästa vän och inger ett lugn. Första gången är alltid värst och kanske också bäst. Då är man på tårna och oroar sig i veckor, sedan är udden liksom avslagen och nästa gång finns ett lugn och sen kanske det till och med blir tråkigt. Man vill ju göra ett bra jobb och då krävs motivation, en gnista. Men om den försvinner så känns det kanske lite meningslöst att hålla på, åtminstone om man inte får någonting för det, så som det ofta är inom idrottsvärlden på den allmänna lekmannanivå där de flesta befinner sig. Där betalas ju oftast ingen lön ut och den som anordnar tävlingen blir också den som får stå för avtackningen, kanske inte ekonomisk, med planeringsmässigt. Som förälder är det väl ännu värre kan jag tro, men då är kanske barnet tillräcklig motivation.

Mina föräldrar var i och för sig aldrig särskilt engagerade i stallet innan jag fick min egen häst och då var de ju mer eller mindre tvingade. Men det skulle väl aldrig följa med mig dit en vanlig vardag bara för att det var kul. Eller ta ridlektioner eller läsa böcker om hästhållning. Kanske var det därför mitt intensivt brinnande intresse dog ut så fort jag skaffade pojkvän? Min pappa pratar gärna om hur jag lyckades väcka hans intresse för hästar, eller hur han nu uttryckte det. Men han var knappast mycket till stöd och hjälp förutom att han hämtade och lämnade mig där, kanske hjälpte han till vid stalljourerna ibland. Mamma var där mer och det var också hon som köpte hästen till mig. Men trots att hon hade tagit ridlektioner innan jag föddes och ivrigt hejade på mig, så fanns inget större intresse, inte som för t ex inredning eller matlagning. Men jag kan inte klandra henne för det, hon har alltid gjort vad hon kunnat för mig och trots att det är lätt att vara efterklok så var hon ju där, tillskillnad från min far.

Men kanske är det därför som jag alltid känner mig så ensam i sammanhang som berör mina intressen. Jag tänker att jag alltid måste klara mig själv och det gör att jag drar mig för att ta ansvar för större saker. I slutet är det liksom alltid jag som kommer stå till svars. Men så behöver det ju inte vara, men det är så jag är van och säkert även min mamma. När det kommer till min pappa så har han inga problem med att låta andra fixa allt som han tycker är tråkigt åt honom. Han behöver inte prestationen för att känna sitt värde. Hans inre kritiker skriker inte lika högt, jag önskar ibland att jag vore mer som han.

Sen ska det väl inte förglömmas de trista strukturer som finns på många ridskolor. Jag minns hur det var i Räfsnäs och i Morgårdshammar, vissa av tjejerna såg det liksom sin rätt att mobba andra. I Säter var det annorlunda. De äldsta tjejerna där var faktiskt riktigt bra tjejer, men sen var det vi, jag och mina två jämnåriga kompisar Erika och Sofie. Vi hade kunnat vara så bra vänner men det slutade med utfrysning och mobbing.

Jag och Erika på en liten tävling hemma på ridklubben i Säter.
Innan jag blev min egen kritiker så var hon bra på att kritisera mig och allt som var mitt. Jag har glömt så mycket av det nu, men ärren sitter kvar tror jag.
I min äldsta blogg skrev jag 2007:
”Drygt ett år av utfrysning kombinerat med ett konstant duggregn av nedlåtande fraser. Tills jag en dag insåg att det var jag som hade rätt och de fel och sa detta till dem. Sen levde jag lycklig i alla dagar… eller inte. Det är synd att det finns så små människor.”

Jag vill säga att hon kan få ruttna i helvetet. Men jag antar att faktumet att hennes lillasyster dog, blott 17 år gammal, är straff nog.
Jag har glömt mycket, men jag har nog aldrig förlåtit. Kanske var det hennes fel att jag tappade hästintresset? Hon gjorde det åtminstone inte lättare, inte på slutet.