Jag tappade tråden och när jag väl kom till kärnan av det som jag vill beskriva som mobbing så skrev jag det i ett annat inlägg som handlade mest om hästar. Men det var väl för att den första mobbaren jag haft var just i stallet och i skolan förstås, men hon gick ju inte i min klass. Alla andra har mest bara upplevt mig som lite konstig tror jag. Få personer har aktivt velat skada mig mer än ytters tillfälligt. Ibland så kan det ju förvisso räcka med en grej för att hela ens värld ska rasa, men då är det oftast ett hjärta som krossas och inte en fråga om mobbing eller utanförskap.

Som en anpassning till vetskapen om att man är konstig på något vis så är det ibland enklare att utveckla en roll som man spelar för att verka mer normal. Och det kan funka ganska bra, tills man blir utmattad och inte har en aning om vem man är.

När jag slutade gymnasiet efter 2 år i Borlänge och 2 år i Rättvik, med någon sorts anpassad variant av examen, så ville jag bara bort från Dalarna så fort jag kunde. Jag hade ju börjat på teknik-programmet i ettan och sedan natur-natur och sen när jag var som mest deprimerad och uppgiven (allt är ju relativt) så träffade jag Sara som gått i min parallellklass i högstadiet och på Soltorgsgymnasiet, men bytt till gymnasiet i Rättvik där man kunde läsa natur med hästinrikting. Så jag flyttade dit och det blev bättre på många sätt, jag kände mig inte lika värdelös som jag gjorde jämfört med eleverna på Soltorg men det var ändå svårt att få ordning på matten och fysiken. Men det var ändå ett bra val, jag har många fler vänner därifrån även om de är långväga, än från tiden i Borlänge. Det var liksom en mer tillåtande tillvaro, lite som mitt jobb är idag.

Men när jag var klar ville jag ändå bara därifrån och det fanns bara en stad på kartan som lockade: Uppsala. Min bror och min far bodde redan där och ungefär när jag flyttade dit så skaffade min mamma jobb i Knivsta och sen en lägenhet i Sommarro, som hon veckopendlade till.
När jag kom till Uppsala så flyttade jag in med min pappa som var ganska nyopererad i huvudet. Han hade kollapsat på sin 60:e födelsedag i februari och när han fick kontakt med någon, han bodde ju ensam så det tog nog ett tag, så blev det akutoperation i 12 timmar på Ackis. En stor tumör opererades bort, den var benign, annars hade han nog inte överlevt eftersom han säkert haft den i många många år. Han var ju underlig redan när mina föräldrar skildes på våren 1997 och blev långsamt värre och värre fram till kollapsen 2005. Och sen flyttade jag in på hösten och sov i vardagsrummet i ett par veckor innan vi blev osams och jag inte pallade att bo kvar. Som tur var kunde jag genom lite fiffel och båg flytta in i min brors korridorsrum som han just lämnat för en lägenhet i Eriksberg.
Jag var HEMMA! Det kändes verkligen så. Alla var mer eller mindre konstiga och det var okej, ingen brydde sig om det. Vi hade så mycket roligt och jag fick flera fantastiska vänner som är bland de bästa än idag.
Tyvärr var inte allt lika bra som på Döbeln och senare Uplands (ja allt var ju knappast bra där heller) och när jag till sist började studera på en utbildning på SLU så träffade jag min andra mobbare, Annie och hennes vapendragare Hanna. Vi var riktigt bra vänner i början jag och Annie, sen kom Hanna och det blev liksom obalans. Jag har så svårt att sätta fingret på exakt vad det var, det var snarare bristen på något. Bristen på förståelse och inkludering, premissen att jag skulle passa in mig annars fick det vara. Jag minns framförallt ett tillfälle som kan tyckas bagatellartat men det var väl bara droppen som fick det att rinna över. Vi hade bestämt att fika inne i stan, där jag bodde, men jag hade en klipptid så jag hade inte hela dagen på mig. Men de sölade sig med vad de höll på med i en annan del av stan och kom aldrig iväg så att vi hann fika. De ville heller aldrig komma hem till mig, skyllde på hundarna, och när det var min födelsedag så var de tvungna att åka hem tidigt, till skillnad från när Annie fyllde år för då skulle vi alla ta ledigt och spendera hela dagen med henne. Det var förvisso kul och hon delade ut goodiebags mm. men allt var ju på hennes villkor. Det fanns ingen förståelse för att man kunde ha andra prioriteringar, som att jobba. Jag fick en känsla av att de frös ut mig delvis för att jag hade andra kompisar som jag tyckte om att umgås med.
Vi hade ett sista grupparbete som spårade ur totalt vid redovisningen och sedan pratade vi nästan aldrig med varandra mer.

Att flytta till en ny stad ger en möjlighet till nystart, ett nytt försök att göra allting rätt, att sluta vara den konstiga outsidern. Tyvärr kan det sätta lite väl stor press på en och för att passa in blir man extremt lyhörd för andras åsikter, känslor och trender. Man måste nästan kliva ut ur sig själv och försöka inspektera sig själv utifrån med kritisk blick. Sen måste man slipa ner allt som sticker ut och kan avslöja en och sätta på en fin tillkammad fasad som andra helst ska beundra. Men det är svårt att spela en roll hela dagarna och samtidigt hinna fokusera på studierna. Dessutom förminskas jaget bakom masken och när man misslyckas finns bara självhat som tröst.

Jag har länge känt att jag bara kan vara mig själv när jag är ensam. Övertygelsen om att det bara finns ett sätt som fungerar, att man måste passa in för bli omtyckt, den är så stark att när skalet spricker, när man är för trött eller känner saker som inte får uttryckas, så måste man genast rusa och söka skydd. Att vara utan skal bland folk är som att simma med hajar. Det är därför jag blivit så bra på att vara själv, jag har inte känt att jag haft något val. Fast egentligen är det det enda jag alltid drömt om, att slippa vara ensam.
Försöker ta mer plats och bli bekväm, men det har varit liksom fysiskt omöjligt, som att det finns en spärr i gjuten betong i mitt DNA. Men sedan jag började med medicinen och fick en ny version av mig själv, så har det blivit enklare. Ångesten har släppt lite, antagligen för att jag faktiskt klarar av saker nu som jag inte gjorde förut och det ger självförtroende. Plötsligt kan jag räkna med mig själv och använda om intelligens på riktigt. Nu har självhatet har fått sitt livs match.