I stallet där jag först hade min häst, i Morgårdshammar, fanns det 14 boxplatser. Älsbeth, min Älsbeth, stod i den fjärde boxen från ingången, eller så var det den femte. På ena sidan stod Pepples, som vi alla uttalade precis som det stavades, fattade inte att det var småsten på engelska. Ett mycket passande namn ändå på en flugskimmel, trots att hon väl knappast var vit när hon föddes, men någon var väl förutseende eller så var det bara att smeknamn. Anna-Karin hette hennes matte, som jag nästan aldrig såg där. På andra sidan stod en lite mörkare skimmel med arabstam, Sheya kallades hon och var Annas tävlingsponny. Anna var en typisk tävlingsryttare med näsan i vädret och en kall blick. Hon måste ha hatat mig. Hennes mamma var ofta där, som ponnyryttare behöver man mycket support från föräldrar som får hjälpa till och skjutsa och bära och framförallt betala.
Jag var aldrig vass nog att bli tävlingsryttare, även om jag försökte. Vi hade ju ingen egen transport och min häst var väl inte riktigt av det rätta virket. Men vi ställde ändå upp ett par gånger och jag tror vi fick en rosett på clear round en gång i Säter. Det var alltid mycket ståhej när vi skulle ut och åka så det blev aldrig något vettigt av det. Antagligen för att vi typ aldrig övade på att åka transport, eftersom vi inte hade någon att öva med. Mina mamma var knappast någon ponny-mamma och min pappa är curlingföräldern som sandar framför klotet eftersom han inte vill att saker ska vara för lätta. Fast han hade väl glömt bort vad det var han höll på med halvvägs till sandhögen och gått hem och läst tidningen istället. Min pappa är personen som verkar påläst och genomtänkt men nästan alltid går helt på känsla, eller låter känslorna ta överhanden. Helt olika är vi väl inte. Men jag saknade inte tävlandet något särskilt, hade som vanligt svårt att greppa hela bilden antar jag, svårt att vara långsiktig liksom. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå hur man kan sätta mål flera år fram i tiden, ingen vet ju vad som kommer hända tills dess eller vad man känner för att göra då. Det kanske är en ADHD-grej, eller så är jag bara så van vid att ingenting blir som man tänkt.

I den första boxen i stallet stod den pampiga dressyrhästen Gucci och han hade givetvis en lika pampig dressyrtant till matte. Hon hade en jackrussel terrier som jag tror hette Knut. Jag kan absolut inte minnas vem som stod i nästa box så kanske stod Pepples redan i nummer två, men jag tror inte det. Min hjärna vill sätta en unghäst vid namn Baylies i box nr 2, men den kanske hittar på.
Jag har 0 foton från den här tiden, det är lite synd. Minns inte riktigt i vilken ordning hästarna stod sen, men vi hade Islandshästen (hette han Grimm?), Pagod (Pillans kallblodstravare), Camillas shetlandsponny (fast den blev inte långvarig), Scarlett, Kerstins bruna halvblod (Lady?) och så måste det ju ha varit minst 6 hästar till för det var ju en viss ruljangs på inackorderingarna.

Nu för tiden ligger det en ridskola vägg i vägg med vårt gamla stall. På hemsidan finns inga bra bilder inifrån stallet, och egentligen inte utifrån heller. Vi borde åka dit och kolla. Kanske skulle ta med mig Pillan på en hembygdsresa. Det vore kul!