Jag har inte för vana att rota i mitt förflutna, det känns liksom gjort och framförallt så gör det mig ledsen. Åtminstone när jag tar fram alla jobbiga minnen, all ensamhet och känslan av att aldrig räcka till, aldrig vara tillräckligt bra. Jag försöker greppa att känslan är född inom mig och att den är min att jag har kontroll över den. Men det är svårt. Jag kan inte se den med distans eftersom den sitter i mina ögon. Kanske blir det bättre efter den här ögoninflammationen, den kanske fixar det. Om det ändå vore så enkelt.

Min psykolog gav mig ett par KBT-övningar varav den ena hette The Poisonous Parrot och den andra The Mind Bully. Inget nytt direkt, jag kan äta såna övningar till frukost, tyvärr. Jag älskade KBT en gång, men sen råkade jag vända den mot mig själv i ett obevakat ögonblick. Men det går kanske framåt ändå, jag har ju inte gett upp i alla fall. Mitt inre är som Stjärnornas krig där de goda Yedi-tankarna kämpar mot de onda strålarna från dödsstjärnan. Rebellerna mot imperiet, den eviga kampen.

Jag gjorde ett sånt där test med psykoanalytiska frågor, för att få reda på min anknytningsstill. Jag trodde att jag var desorganiserad men resultatet blev anxious/occupied, fattar inte vad ”upptagen” betyder men det spelar väl inte så stor roll. Man ska alltid ta sådana här test med en nypa salt. Kanske underskattade jag mitt undvikande, eller så överskattar jag det i vanliga fall. Det är väl hursomhelst helst svårt att skilja på otrygg och undvikande eftersom det är samma jobbiga känsla, åtminstone för mig, jag vill bara undvika den.

Enligt texten som förklarade resultatet uppstår såna här mönster i spädbarnsåldern, upp till 8 månader. Kul tänkte jag, hur ställer man 38 år av missförstånd tillrätta? 38 år av invanda och beprövade tillvägagångssätt. 38 år av misslyckanden och självuppfyllande profetior.
Ja sedan jag slutade dejta så har det ju blivit bättre, det ska erkännas så vi kanske kan säga 35 år plus dricks.Men vi får inte glömma saltet, en nypa här och en där. Inte för att det gör mig lyckligare men det ger en något gråare ton åt det svarta.

Idag tog jag en lägre dos medicin på eftermiddagen för att jag ville ta det riktigt lugnt. Åh jäklar, hade typ glömt hur det var. Att inte orka någonting, att bara zoona ut liksom. Fast lite skönt också, jag tror jag behöver det. Det är lätt att köra på för hårt när man kan, svårt att inte göra allt man kan, när man kan. Det finns liksom ingen broms, rent mentalt, uppenbarligen gör det det fysiskt. Måste försöka lära mig hur jag ska leva med det bara.

Mina äldre kollegor på jobbet förbereder sig för krig. De gör krislådor och köper vevradios och fyller dunkar med vatten. De tycks mig så oändligt främmande. Hur har man ens tid att oroa sig för krig? När det finns 1000 andra saker att oroa sig för, men vi är ju i olika skeden av livet. Jag har väl i och för sig en krislåda klar i köket redan. Jag kallar det skafferi och det används sparsamt eftersom jag köper matkassar. Trodde att det var en fas bara, men jag börjar tvivla. Fast ingenting varar ju för evigt.

På onsdag börjar nästa skrivarkurs, det ska bli spännande. Kanske får jag ett uppslag till en berättelse, hoppas det. Men nu är det sent och telefonen säger att det är dags för melatonin 3 mg, tandborstning och sängen.