Är du bra på att leva dig in i saker? Det är jag. Jag har vad man kallar ”livlig fantasi” och min förmåga till empati är ibland rent plågsam. Jag har sett klipp på sociala medier där folk kallar det ”empath”. Empat borde det bli på svenska, med det klingar inget vidare tycker jag, förutom om man sätter det i motsats till psykopat, eller sociopat. Jag antar att jag inte tillhör någon av dem i alla fall. Men till saken.
Ibland känner jag att jag är för bra på att leva mig in i saker, att berättelser plötsligt kan kännas som sanningar, eller att drömmar ändrar riktningen för mitt liv. Alltså drömmar jag drömmer på natten, som jag inte kan styra.

Ibland kan det förstås vara trevligt att bli inspirerad, känna sig uppfylld av något större. Men bara om det är något man vill. Ibland upplever jag att berättelserna talar till mig som en befallning och det är inte alltid det känns så bra, ibland blir jag illamående och ledsen. Då försöker jag påminna mig om att det inte är någon annan som bestämmer, det är jag som väljer hur jag vill leva mitt liv. Och då inser jag att det alltid är det det handlar om att jag måste se att jag måste göra mina val, jag kan inte vänta på att någon annan ska göra dem åt mig. Det går inte heller att tänka att det är för mig som för andra, att tro att saker ska utveckla sig för mig som för andra. För så kommer det inte att bli, för jag är inte som andra, hur gärna jag än vill. Fast det vill jag ju inte egentligen, hur mycket jag än hatar det ibland så vill jag vara jag, eller ingen alls.

Ofta tolkar jag saker fel i början, jag tolkar in press som jag tycker att omgivningen har på mig och jag tål inte det, omgivningen kan ta sig i röven. Jag vägrar böja mig. Men sen inser jag att det kanske inte riktigt är så farligt som jag trodde, att det bara är en påminnelse om att jag inte är färdig än, att min garderob fortfarande är full av gamla skelett som måste kastas ut, gamla spöken som går igen. Konstigt nog känns det oftast bättre då, kanske för att det är mer hemtamt och vant, kanske har jag bara lurat mig själv. Men om en tanke kan få en att må illa, då måste man ändå lita på att det är något som inte står rätt till.

Det är ner långt till botten, men det är ännu längre upp till kanten.