Eller hur var det nu? Om man kan ställas inför domstol för krigsbrott, borde man inte då kunna ställas inför domstol för kärleksbrott? Fast jag antar att det rubriceras som någonting annat då. Fast otrohet klassas ju inte som ett brott i vårt samhälle, tur är väl det. Men fysiskt våld kan man dömas för, har dock aldrig hört talas som någon som dömts för psykisk misshandel. Det är synd. Jag antar att vi helt enkelt förväntas vara så metalt starka att vi kan ge en verbal käftsmäll tillbaka till den som försökt trycka ner vår person. Gud vad jag önskar att så var fallet. Men det tycks som att det motsatta ofta gäller. När jag känner mig mentalt ansatt blir jag alltid alldeles tyst, jag drar mig undan, gömmer mig. Inombords kokar jag och längtar efter att slå sönder allt med vad som helst. Om någon skulle ge sig på mig fysiskt så skulle jag inte tveka att försvara mig, men det är det ju aldrig någon som gör.

Jag är liksom alltid för långsam med mina comebacks, så har det alltid varit så länge jag kan minnas. Det liksom sluter sig och ingenting kommer ut. Det är därför jag aldrig har haft några bråk. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör när man behärskar sig, jag är antingen av eller på och jag tror ingen vill uppleva den hätska uppretade varianten, den är liksom lite utöver det vanliga. Det är som att jag har en högre nivå, mina gränser är suddiga och spricker lätt. Det gäller många saker och är säkert väldigt typiskt för ADHD, dit det bär så bär det. Tills det är över och allting återgår till det normala.

Det kan tyckas omoget, men det är kanske snarare ett handikapp. Jag vill ju inte att det ska vara så här. Jag önskar att jag kunde ha normala relationer som de flesta andra, men jag vet inte hur och jag vågar inte släppa kontrollen av rädsla för konsekvenserna. Tänk om det jag säger eller gör inte går att göra ogjort? Tänk om jag förstör allt, skrämmer folk. Som min pappa gjorde när jag fick utbrott som barn och han fick som en motreaktion och grep tag i mig och stormade upp med mig på mitt rum. Jag tyckte ju att jag hade en helt naturlig reaktion, för mig fanns det inget val eller någon känsla av tvekan. Någon (min bror) hade handlat orättvist mot mig och jag ville ge igen, var tvungen att ge igen. Det var väl inte så många gånger som det blev fruktansvärt upptrissat, men ett par gånger hände det.

Kanske blir det extra viktigt när man bara är två syskon att allt ska vara rättvist eftersom det delas i två. Är man fler kanske det är annorlunda, jag vet inte. Eller så är det bara så att jag har en extra stark känsla för rättvisa.

Det vore enklare om vi kunde jaga varandra skrikandes och viftandes med tillhyggen när vi varit taskiga mot varandra. Men så går det ju inte till i ett civiliserat samhälle. Här pratar vi med varandra och är man missnöjd så får man uttrycka sin åsikt på ett behärskat sätt. Om man kan formulera något vettigt att säga och gör man inte det så är det bäst att tiga.
Men att alltid tiga göder en växande frustration som måste underhållas på något sätt. Fysisk aktivitet kan hjälpa antar jag, alkohol är ett väl beprövad knep och det finns ju de som kombinerar alkohol med slagsmål för full effekt. Jag har varit och nosat på fenomenet, men jag har nog lite för mycket katastroftankar och samvete och dessutom hatar jag att göra mig illa.

Jag undrar vad jag kan göra med all denna ilska. Blunda och räkna till 10 kanske skulle funka i något skede, men nånstans blir det omöjligt att avbryta sig. Någonstans tar begäret över och reptilhjärnan kräver tillfredsställelse genom våld. En dag kommer någonting dyrt att gå sönder. Kanske borde jag bygga om ett av mina förråd till panikrum, dit jag skulle kunna rusa och kasta gammalt porslin omkring mig som en dåre. Tanken är lockande. Om jag övar på att visualisera rummet så kanske det kan räcka? Om det vore så väl.