Det som alltid stört mig mest vad gäller det som hände mellan oss (efter att jag förlåtit dig för din oförmåga att berätta viktiga saker, som att du hade flickvän t ex) det är att du aldrig låtit mig gå. Du sa aldrig farväl, bara tittade konstigt på mig, och när jag försökte prata med dig så sa du ingenting annat än saker om vädret. Du sa väl iofs aldrig någonting, förutom att du hatade barn och var allergisk mot katter och andra smarta och roliga saker. Men du slutade aldrig dyka upp och se på mig med dem där blicken. Eller jo, du slutade med det också. Till slut.

Jag borde väl ha krävt ett svar, jag var ju arg. Men jag vågade inte stå på mig tillräckligt. Jag orkade inte tänka på känslan av förnedring. Alla förstorade ju upp det jag gjorde, som att det var en bragd att gå till dig och be om förlåtelse. Med alla menar jag mina två närmast sörjande eller något i den stilen. Men det ledde ju knappt till någonting och jag känner mig mer förvildad nu än då. Jag är som ett vilddjur, någon har drivit mig hit, jag kom inte frivilligt. Jag hugger och fräser och gråter och skriker. Kastar saker och förstör. Jag borde gjort det med dig också, då kanske det hade blivit lättare. Jag vet inte, det är lätt att vara efterklok.

Jag skulle antagligen göra allting på exakt samma sätt igen om jag fick chansen. Jag har kanske gjort det också. Jag har försökt med allt och ingenting fungerar ändå så jag antar att jag lika gärna kan skita i konventioner och regler. Bli den vildkatt jag är och skriva i att ingen står ut med mig. Bära min ensamhet och mina katter med högt huvud. Men kanske är det den lärdomen jag fick med mig, fast det tog ofantligt lång tid för den att hinna ifatt.

Vad kan jag ens göra med dig idag? Jag är inte intresserad av att lära känna dig, inte imponerad av det du gör och jag är inte arg nog att skälla ut dig. Men en liten gnutta av mig är ändå programmerad att se på dig, jag kanske måste acceptera det bara. Jag kan ju se att du åldrats förvånansvärt mycket under de senaste åren, du börjar bli grå och tunnhårig. Dessutom har du en oattraktiv övergång mellan haka och hals. Jag skulle kanske inte gå så långt som att kalla det dubbelhaka, men åt det hållet. Jag är hård när det kommer till utseenden, önskar att jag inte var det. Du var aldrig perfekt, tränade för lite på gym, men du hade magiska ögon och söta skrattgropar. Ett ansikte jag föll för. Och ögonen är kvar, men du ser inte på mig på samma sätt och jag ser inte heller på dig på det sättet, men minnet av det som var framkallar något. En hägring av en brännande intensiv dröm.

Det som inte finns är det som är svårast att glömma. Jag bestämde mig för att släppa dig och gå vidare. Vad skulle jag annars göra? Du behandlade mig som om ingenting hade hänt, fast samtidigt inte förstås. Jag skämdes och du med antar jag, hoppas jag. Maktlösheten gjorde mig förlamad, som maktlöshet gör. Jag gick vidare, men till vad? Ingenting visade det sig. Jag har varit ensam sedan dess och jag var väl ensam redan då. Trots att jag var sambo och samtidigt galet kär i dig. Total galenskap. Jag som alltid trott att jag var åtminstone ganska normal. Men jag är galen och obalanserad och det finns nog inget att göra åt det. Jag kommer göra saker jag kommer få ångra resten av mitt liv, men säg den som är perfekt. Det är bara så fruktansvärt jobbigt när jag hela tiden vill nå någon sorts perfektion. Men då måste jag väl omdefiniera perfektionen i så fall. Sätta upp en ny bild att se upp till. Jag hatar det här citatet av Samuel Beckett, men man får sällan välja sin läxa.
”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.’ You won’t believe what you can accomplish by attempting the impossible with the courage to repeatedly fail better..” Jag hatar Samuel Beckett inser jag nu. Jävla besserwisser. Jag har aldrig tidigare haft kurage nog att misslyckas igen. Men nu kanske jag har det, ett eget värde som jag aldrig tidigare känt.

Men när man känner att man förlorat allt och äntligen är fri så är det faktiskt en tröst. Frågan är bara vad som är att misslyckas bättre? Jag misslyckades inte med dig, eller det gjorde jag väl. Men om jag gjorde så gott jag kunde, räknas det ändå? Problemet är kanske att jag gjorde så gott jag kunde, att jag försökte lyckas i en omöjlig situation. Jag trodde att jag hade makten att ändra det som inte gick att ändra, men det var bara inbillning. Hela mitt liv har jag försökt undvika att göra fel men det har bara lett mig in i förtvivlan, eftersom det gett mig en falsk förhoppning om min förmåga att påverka det opåverkbara. Usch, jag låter som en filosof. Jag hatar mig själv.

”There are two moments worthwhile in writing, the one when you start and the other when you throw it in the waste-paper basket.”

Samuel Beckett