Skillnaden mellan att avliva ett djur och att ta självmord är ganska liten. Eller så här, vi vänder på det. När du dör, eller när ditt husdjur dör, så lider ju inte den döda, det är de som är kvar som lider. Och det samma gäller väl meningen med livet. Meningen är inte att du ska känna att din suveräna existens är speciellt utvald av en högre makt, utan meningen är att du ska trivas med de människor du har omkring dig och att de ska trivas med dig. Du ska tycka att det känns tillräckligt värdefullt att hålla dig vid liv för deras skull, att de betyder så mycket för dig att blotta tanken på att förlora dem känns smärtsam och du förstår att de kanske känner likadant för dig och det vore oförlåtligt att såra dem på det sättet.

För mig är det en svindlande tanke. Jag har aldrig känt så, inte vad jag kan minnas, fast minnet är ju bedrägligt. Men jag har åtminstone inte känt så på väldigt väldigt länge. Jag har alltid tänkt att det inte finns någon mening med livet, inte för mig i alla fall. Men kanske gör det det ändå, bara det att jag inte kunnat se det förut eftersom jag känt mig osynlig och utan värde för nån, som en klon bland kloner eller ett ogräs i rosenrabatten. Men kanske är jag också en maskros i asfalten, även om min asfalt är gjord av kvicksilver och rosen behöver en spaljé för att växa rakt. Jag är en jävligt konstig maskros vill jag lova, märkligare än jag någonsin trott. Och ändå har jag aldrig trott att jag var normal.