Regnet smattrade utanför och mörkret hade bäddat in staden i sin kalla filt. På bordet stod en vas med lila rosor och såg sådär perfekt sidenaktiga ut som rosor gör. Kylskåpet surrade, matrester låg kvar i sina kärl på diskbänken och väntade på att läggas över i matlådor. Hon reste sig, tog på regnjackan och öppnade dörren och gick genom det ekande trapphuset och ut i regnet. Porten slog igen efter henne.

Hon tog av åt höger och gick sedan rakt fram. Hon gick och gick, stod inte ut med att vara kvar, stod inte ut med sig själv, stod inte ut med alla andra. Regnet var som en vän, en taskig, orättvis vän, en sån vän som man bara har för att man inte vill vara själv. Fast hon hade nästan inga såna vänner, det var synd. Ibland kanske det hade varit bra att ha några vänner man inte var så förbaskat rädd om, så rädd för att förlora.

Fast om vänner förloras så var de kanske inga riktiga vänner, bara människor som passerar ens liv när det alltjämt rör sig i den ena eller andra riktningen. Nej, tänkte hon även bra vänner kan vara där för ett tag och sen försvinna utan att de är sämre för det. Hon själv såg sig som en god vän till några få personer och hon överdrev alltid sånt här, kände ofta att hon var för lojal eller satte sina vänner på piedestal. Men hon bara var sån, kanske för att hon hade förlorat så många vänner att hon vägrade förlora de få som alltid stannat kvar, de som alltid hade valt henne. Givetvis var rollen även den motsatta, hon hade försvunnit ur flera personers liv. Men hon tänkte aldrig på att någon kunde sakna henne, i hennes värld var det inte en reell känsla, mer som en teori. Hon saknade sällan någon, men kände sig nästan alltid ensam.

Skorna började bli fuktiga genom lädret och byxorna var våta där regnkappan slutade. Hon fortsatte ändå att gå. Visste inte vart hon skulle eller när hon hade gått klart, det var det ingen som visste. Eller någon kanske visste.
Själv önskade hon innerligt att hon vore död, allting skulle vara så mycket enklare då. Hon hade varit nära döden så många gånger men ändå hade den aldrig tagit henne, hon kanske borde vara tacksam, men hon var bara arg. Arg på allting. På vädret, på trafiken, på alla andra människor som levde och låtsades som att livet inte var ett konstant lidande, på sitt jobb, på sin pappa och till och med lite arg på sin bror, var hon. Men mest var hon väl arg på sig själv, för att hon aldrig kunde leva upp till sina egna förväntningar och alltid var ett totalt misslyckande i sina egna ögon.

Hon började få ont i foten och till och med regnjackan hade börjat släppa igenom små våta rännilar. Hon var tvungen att vända hem.