Vännerna traskar vidare och kommer till en jättestor sten. 

– Måste vi klättra över den? Kan vi inte gå runt den, eller gräva oss under den?
– Jag vet inget mer än du Charlize. Ska vi gå åt varsitt håll och kolla hur långt det är och sen möts vi här sen och bestämmer oss?- Eller så frågar ni mig.

De vänder sig om och där står en räv och ler pillemariskt medan han förstrött filar på en klo med en oproportionerligt stor nagelfil.

– Kalla mig Mauritz. Jag bor här under stenen.

Han pekar mot ett hål vid stenens fot.

– Hej Mauritz! Charlize heter jag. Kan du tala om vart vi ska gå för att komma förbi den här jättebumlingen?
– Javisst Charlize, det är enkelt… Men först vill jag ha någonting från er i utbyte. Jag kan ju inte hjälpa folk gratis hur som helst, då skulle jag inte ha något annat för mig.
– Okej, men vi har ingenting ju..
– Säg inte det, säg inte det… Den där polkagrisen ser god ut, eller varför inte den vackra pälsen ni bär madam!
– Nej! Inte min polkagris, vad som helst me inte den. 

Charlize tar ett hårdare grepp om pinnen och trutar med underläppen.
– Och utan pälsen får jag ju gå naken, det går ju inte. 
Uma himlar med ögonen.

– Jag har det här snöret, det kan du få om du berättar.
– Kör i vind, jag har inte hela dagen att stå här och köpslå med desillusionerade möss. Den kortaste vägen förbi stenen går genom mitt gryt.

Vännerna ser desperat på varandra, men det är försent att ändra sig nu.