Tänk dig livet som ett tivoli, som Gröna lund eller Liseberg. Det finns så mycket att uppleva där, karuseller, bergochdalbanor, spökhus, pariserhjul och lotterier. Det är en oändlig massa underhållning och för de flesta så är det ju mest kul och kanske hisnande när magen hamnar i halsgropen under ett ”fritt fall” eller när ett spöke faktiskt är läskigt i spökhuset. Men för en del är det annorlunda. Man blir åksjuk i bergochdalbanan och genomskådar alla skrämselknep, slänggungan (eller ska vi kalla den kräkgungan) är inte att tala om och fritt fall är bara som att dra en riktigt djup suck. Ja då kanske man inte bemödar sig att gå dit så ofta. Eller om man älskar att gå på nöjesfält men alltid hamnar i trubbel. Antingen fastnar i kön till hästkarusellen och alla pratar franska (för du är på Disneyland i Paris), eller får whiplash i en radiobil, ramlar av en flygande mattan, samt får cellskräck och självtvivel av alla konstiga speglar i lustiga huset. Nöjesparker är olika för alla, precis som livet i stort.

Men en nöjespark står kvar dag ut och dag in trots att du går därifrån. Ens eget liv är desto svårare att lämna, hur mycket whiplash, åksjuka och självtvivel du än får. Det går att försöka. Testa att flytta till en annan stad, eller land, bryt kontakten med dina vänner, skaffa ett nytt jobb. Du kommer fortfarande få stå ut med dig själv. Kanske är det smartare att slå sig i huvudet så att man tappar minnet, för då kanske du slipper den du var. Men chansen att ditt nya jag är bättre och lättare att leva med, är ändå försvinnande liten.

Jag har hört folk prata om att inre sår är som oläkta skador som vi gömmer undan för att det är för jobbigt att visa dem, och när någon av misstag, eller mening, kommer åt dem så gör det så ont att vi reagerar helt oproportionerligt starkt till vad någon skulle förvänta sig. Till och med personen som reagerar kan bli överraskad.

När man gömt ett inre sår länge och det har stötts och slagits upp och bandaget har blivit tjockt som alla sidor i bibeln, då känns det kanske ganska orimligt att tiden ska kunna läka det. Det har ju liksom inte hänt innan så varför skulle det göra det nu? En del som är utbildade säger att det kan bli bättre så om man pratar om det. Så kan det kanske vara. Men jag tror faktiskt att det är omöjligt att läka helt, det kommer liksom alltid finnas ärrvävnad kvar och partier inom en som är som blåmärken som aldrig försvinner. Om någon bara hade lite magi! Så det gick att hela människor från insidan och ut. Det är där substanserna kommer in.

Och det är kanske den enda vägen ut, motgift mot verkligheten. Det är därför alkohol varit coolt så länge och andra droger. Ibland är kanske det halvdana självmordet, alltså självskadebeteendet, missbruket, det enda som räddar en från ett riktigt självmord. Jag hade aldrig tänkt på det så förrän jag hörde någon säga det. Självmedicinering kan man kanske kalla det.

Jag har själv valt alkohol som en utväg, inte som ett alternativ till självmord, men som ett alternativ till depression och ångest. Det fungerade ganska bra för stunden, men kanske är det ändå så att tiden var en bättre läkare. Alkoholen gjorde det väl till och med värre ibland, men i vissa stunder fanns eufori. Alkoholen blev min vän när jag inte hade någon annan. Sen blev katterna mina vänner och nu har jag faktiskt riktiga vänner. Även om jag oftast inte pratar om sådant som gör ont, bara möjligtvis i terapi och jag måste påminna mig om att jag inte är ensam. Det är så lätt att glömma vilka som finns där.

Sen finns det ju receptbelagda mediciner och kanske är det så man kan lära sig att fungera som en normal människa, precis som åksjuketabletter kan göra så att man inte kräks i slänggungan. Så kan SSRI och lugnande göra en lugn och mer tillfreds med klådan av gamla sår. Jag har inte ens nämn KBT eftersom det vid någon punkt blir för svårt och kanske till och med förvärrar skadan. När du har så ont kommer du inte frivilligt utsätta dig för någon sorts exponering, som en brännskadad som läggs ut i solen för att härdas.

Meditation sägs också ha en helande effekt, men det kan vara svårt att se eftersom det går ytterst långsamt. Generellt så är det väl svårt att se framsteg tycker jag, men det är väl något att träna på.