Skrivarlusten har lyst med sin frånvaro, jag ser det som ett gott tecken. Skrivandet är alltid en väg ut ur något, ett motgift eller en exorcism. Oftast är det en hjälp mot ensamhet och bristen på någon att tala med, inte sällan är det ett sätt att bearbeta något. Att skriva är ett sätt att tänka. Men det är förmodligen också på grund av bristen på glänsande novation och upptäckarlusta som motivationen sinat. ADHD har ju sina sidor och nyfikenhet på nya saker är en av dem, ointresse för rutiner och repetition är en annan.

Jag antar att jag mår oändligt mycket bättre nu är när jag skapade den här bloggen. Jag är liksom på andra sidan, jag har gått in i mörkret och kommit ut igen. Det var en jävla resa, och den är väl inte riktigt slut än. Jag har kommit långt (har uppenbarligen en bra dag idag eftersom jag tänker så) och jag har lärt mig mycket om världen, jag som en gång i tiden kallades klok och smart. Var nog till och med lillgammal som barn. Men sedan gick jag vilse och tappade tron på mig själv eftersom jag inte förstod vad som var mitt problem riktigt. Jag förstår det inte nu heller, det är liksom svårt att se sig själv i en ny ram när man är så van vid den gamla. Och hur vet man om glaset är där eller inte? Om det är äkta eller gjort av plast. Ramens dimensioner är också svårdefinierbara, följer inte de vanliga reglerna för ramar. Det är som att jag måste ta på ramens kant för att veta hur den ser ut, kan inte lita på mitt ögonmått.

Påminns om låten Instruktionsboken av Miss Li och inser likheterna. Jag har dock aldrig sökt svar i bibeln, men jag har gjort 100 olika tester i mobilen och dykt djupt i flaskan och gått på röda mattan. Men jag tycks ändå aldrig riktigt hitta hem och snart flyttar jag igen. Redan på torsdag närmare bestämt. Jag tror det blir min 11:e adress i Uppsala, inte illa pinkat på 18 år! Blott andra gången jag tar mig över till fel sida av ån, så vi får se hur det går. Utan katt är jag också och det bådar ju gott för mitt skrivande, men kanske hittar jag på något mer socialt. Det är svårt att hitta tid för allt och då jobbar jag bara 50 % just nu. Förstår inte hur folk orkar leva till 100 % på allt, på jobb, träning, åtaganden, familj, resor, kreativitet m.m. Jag fattar det inte. Jag har ju varit på väg hit, till utmattningen, i flera år och då har jag bara jobbat i 8 år. Kanske är det lättare om man har någon att luta sig mot, någon annan att prioritera, någon som kan hjälpa en mot ensamheten och lugna ens nervsystem. Men visst vore det käckt om man kunde fixa det själv, om man kunde vårda sina egna behov? Ja, det är där jag är nu. Försöker hitta stabil mark att ta spjärn emot, ett tempo jag orkar med och det går faktiskt framåt.