Jag hittade några gamla papper när jag letade efter ett kvitto tilldeklarationen. Mitt gymnasiebetyg, ett gammalt skissblock m.m. Jag var en jäkel på språk i gymnasiet, om man får lita på resultaten. MVG i både svenska och engelska, inte alla kurser men några. Jag undrar varför jag blev naturvetare, när jag hade kunnat bli något annat, men vad? Jag försökte läsa psykologi, men blev överväldigad av den enorma volym litteratur vi förväntades läsa. Jag hade ju ingen diagnos då och fick inget speciellt stöd i undervisningen. Kanske hade det gått bättre om jag fått ljudböcker. Men jag hade hade ändå inte betygen för att komma in på programmet. Och i övrigt så visste jag väl inte vad det fanns för yrken, det vet jag fortfarande inte.

Jag önskar att jag hade läst litteraturvetenskap eller kreativt skrivande eller språk. Jag läste förvisso Engelska A1 men missade ett par tentor och blev aldrig klar, det känns så fånigt nu. Kanske hade jag kunnat bli författare, men förmodligen inte. Fastnade i byråkratin och hade inte tro nog på mig själv, lilla jag. Fast stundtals så hade jag visserligen rättså gott självförtroende, men det pendlade hela tiden mot självhat. Det eviga pendlandet. Har det altid varit menscykeln fel? Ja säkert. Jag har ärvt min mormors förmåga att bli feldiagnostiserad. Men än så länge är jag inte förlamad åtminstone och jag har inte reumatism, inte ens fibromyalgi, trots att jag har ont någonstans nästan jämt. Jag är katastroftänkare som hon, men inte på samma sätt, hon klagade alltid över hur hon höll på att dö. Jag klagar nästan aldrig, det finns inte mycket förståelse för det i min familj. En av många bonusar med att vara barn till två läkare. Den enda som klagar mindre än mig är väl möjligen min bror, men han har nog inte samma problem som jag. Han är ju den mer lyckade av oss, bättre på att härda ut, vända andra sidan till osv. Jag har ett inre mörker som kräver näring.

Jag hittade en bild jag gjort i blyerts, mitt bästa porträtt någonsin. Jag har inte gjort så många, kanske 5 eller 10. En man eller pojke, Anders B, min första stora förälskelse. Kärlek vid första ögonkastet, hals över huvud ner i helvetet. Han var det största svin jag träffat på, totalt känslolös och saknade alla drag av moral och empati. Min pappa sa att han såg ut att vara jättekär i mig, men han var en mästerlig manipulerare trots att han inte verkade så smart. Tjejer föll som furor för honom. Även jag. Många år av mitt liv blev förstörda på grund av honom, av min jakt på hans kärlek. Jag bär väl med mig ärren fortfarande.

Jag är fruktansvärt lojal, jag ser det som en last. För mig gör det föga nytta, men kanske är det till glädje för andra. Jag stannar och säger inte ett ljud, trots att jag mår piss och känner mig förnedrad. Jag blir som förlamad, vågar inte släppa ut det som finns inuti mig, vem skulle jag bli då? En eldsprutande drake? Ursula i lilla sjöjungfrun? Något ännu värre förmodligen. Istället fylls jag av hat, hat mot andra, hat mot mig själv. Mitt mörker i ljuset.