Knausgaard. Vad jag än hade trott väntade i Min Kamp, så var det inte vad jag fann. Alla mina fördomar ställdes på kant och jag sveptes med i denna ljumma dramatiska ström som är berättelsen om hans liv. Jag frågar mig om jag någonsin känt mig så nära en författare förr, för det känns inte så just nu. Det är förstås sant att jag sällan läser självbiografi och på så sätt hamnar man alltid längre ifrån författaren än när hen berättar om sig själv.

Krausgaard får mig att ångra att jag inte valde en annan bana och läste litteraturvetenskap och kreativt skrivande tidigare när jag var ung och ivrig vid universitetet. Men sanningen är att jag inte var så intresserad av det då och ingen kunde väl försörja sig som författare eller ens ge ut en bok. Och varför skulle jag vara tillräckligt bra? Sånt är ju praktiskt taget omöjligt! Allt är nästan omöjligt. Åtminstone om man övertygat sig själv om det, eller om någon annan övertygat en om det. Om världen övertygar en om det. I vilket fall så går det inte att leva om sitt liv, och jag brukar sällan tänka att jag skulle göra något annorlunda, inte förrän nu.

För det låter så underbart att leva som författare. Skriva hela dagarna eller leta efter inspiration. Så kittlande kreativt, som att hoppa bungyjump varje dag! Jag undrar ofta hur de försörjer sig, han och hans tjej. Jag förstår att förlag kan betala ut förskott, men hur mycket och hur ofta? Jag har ingen aning och Knausgaard verkar inte heller ha någon känsla för pengar, han skriver det till och med. Jag har massor av känslor för pengar. Vill spara, vill unna mig, vill ha massor av pengar, men mest för att vara säker på att de inte ska ta slut. På något sätt så tänker jag att pengarna kommer försvinna när som helst om man inte är vaksam, jag vet dock inte hur, men ångest är min OS-gren så den är säkert inblandad i det hela. Knausgaard har inte samma ångest, men i övrigt har vi nog en del gemensamt. Hans pappa var galen, min pappa är kanske inte galen, men tillräckligt knäpp och konstig och i kombination med min mammas aningen kontrollerande beteende så känner jag igen mig i mycket. Även om hans berättelse givetvis är mycket mer magstark än min som jag tänker mig. Åh andra sidan kanske jag skulle kunna beskriva en del rätt vrickade saker om jag verkligen försökte. Men som privatperson så vill man ju inte förstora upp saker på samma sätt som en författare gör för att en berättelse ska bli intressant. Jag skulle vilja bli en bättre berättare. Det kanske ska bli mitt skrivarmål för i år. Jag känner att jag antingen sluddrar eller fastnar i detaljer, jag kan bara skriva kortare saker för jag kan inte tänka längre, men det finns ju knep. Vi övade på synopsis och det gick över förväntan, sen måste man bara lära sig klä upp synopsisen smycka den till bal, eller halloweenfest eller vad man nu vill. Komma in med en gripande inledning, en svindlande uppbyggnad, ett dramatiskt mellanspel, sidostorys som inte blir irrelevanta och så crescendot, avtrappningen och slutet.

Ja det finns mycket att jobba med, kanske borde jag söka till Biskops Arnö. Kanske i framtiden, kanske inte. Det finns så mycket jag vill göra och tiden men framförallt orken är alldeles för kort. Men kanske är det för sent att ge upp.