Som den katastroftänkare jag är har jag en tendens att ta ut mina kriser i förskott. Minns att jag började 30-års krisa redan vid 27, så varför inte köra igång med 40-årskris nu medan ångan är uppe efter att just ha tagit mig ur en 3 år lång depression med utbrändhet som grande finale? Kanske var de åren också en del av krisen? Eller var det en annan sorts kris? I vilket fall fyller jag 39 om en vecka så det är hög tid att balla ur.

Att ta upp ridningen igen efter över 15 år är nog en ålderskris-grej. Eller kanske ett plåster på såren efter förlusten av mina två katter Siri och Åsvild. Djur är bra, de har en läkande, lugnande effekt. Men dessvärre verkar jag ha blivit allergisk, inte bara mot katter utan även hästar också, men en kväll i veckan klarar man ju av.

Att spontanköpa en svindyr ny cykel borde nog också klassas som 40-årskris. Lite ”jag är vuxen och gör vafan jag vill”-mentalitet. Men det var värt alla tusenlapparna, tror jag. Hur mäter man ens pengars värde egentligen? Det var ju inget överpris för en så fin cykel och cykling är ju mitt största intresse, tror jag. Musik, att skriva och läsa ligger mig också varmt om hjärtat och de är ju rätt billiga hobbies i jämförelse. Men jag älskar ju djur, har alltid gjort, så det känns lite tomt att inte ha något nu. MEN det tar mig till min topp 1 bästa kris-idé! Kattuering!
Vad gör man då ens pälsklingar tas ifrån en men man ändå vill visa vart ens hjärta sitter? Jo man gör en tatuering! Det känns plötsligt så logiskt, trots att jag alltid sagt att jag aldrig skulle tatuera mig, men nu känns livet så kort och vad gör en tatuering för skillnad egentligen? Det känns helt rätt, om jag bara kan hitta rätt motiv. Har hittat en potentiell tatuerare. Men kommer jag någonsin kunna bestämma mig för ett motiv? Kanske Nyan cat!

Jag insåg precis att jag hade 30-årskris även efter 30 då jag bestämde mig för att bli mer duktig och hälsosam. Inte festa alldeles för hårt och se alkohol som min religion. En omvänd 30-årskris. Jag lyckades bra, men blev inte särskilt lycklig. Hade nog trott att fler saker skulle falla på plats bara jag blev ”bra” och vuxen. Drömde väl om att gifta mig och bilda familj eller något, drömde om att veta vad jag ville. Men istället dumpade jag min kille och blev dumpad av killen jag råkat bli kär i, fast i omvänd ordning. Det var en konstig tid och jag försökte innerligt förstå vad som var fel på mig, utan att lyckas.

Nu är jag på andra sidan, tror jag, efter år av terapi, ADHD-diagnos, fler misslyckade relationer, men också en hel drös av vänner och en fin familj och släkt.
Men det finns fortfarande saker jag vill göra, som att hoppa fallskärm och tatuera mig. Hoppa bungyjump vore coolt också, men kanske kan spara det till nästa kris. Bilda familj vore ju lite coolt också, men sådant går ju inte att styra.

När jag var 33 åkte jag till Frankrike på vandringsresa med SPCA, det skulle jag kunna tänka mig att göra om fast kanske göra något annat, typ klättra eller testa canyoning, det verkade sjukt häftigt. Ja resa vill jag göra oavsett.

Imorgon ska vi ha kalas, inget stort men nästa helg är helt uppbokad så då hinns det inte firas för mig. Jag har önskat mig en liten slipmaskin och ”något blomrelaterat” får se om jag varit snäll nog eller om jag bara får ett kok stryk och en get som heter Ralf. Nu borde jag baka tårta.