Det var en lyrisk dag, det var som att bli skjuten ur en kanon med glittrande konfetti. De onda andarna höll sig på avstånd och solen sken starkt och intensivt. Varje känsla sprakade med fyrverkeri och även besvikelserna översköljdes i jublet av 100 000 dunkande dopaminkickar.

Det var en fantastisk dag och den spillde över på efterföljande dag. Inte ett uns av trötthet, bara rastlöst trippande iväg mot nästa dopaminkick. Tiden är inte längre linjär, den är böjd och jag kan nog kontrollera den om jag bara tar i tillräckligt. Måste bara komma ihåg allt jag måste komma ihåg. Snabbare än vinden, men minnet hinner inte riktigt med och var alla de där besluten så bra egentligen. Vad spelar det för roll om 100 år? Spring, spring, spring! Spring tills du flyger fram! Det är ingen idé att bromsa när allt går din väg, flyt på vågen, det är din tur nu. Någon gång kommer vågen nå land och då är du tillbaka i verkligheten igen. Passa på!

Verkligheten knackar på. Sand mellan tårna, sand innanför kläderna och det här ljudet! Vill bort från allt ljud, och värmen är nästan outhärdlig. Håll ut håll ut, snart är det över. Snart.

Tystnad och en sval fläkt från fönstret i det skumma vardagsrummet. En brännande känsla av att något är fel. Något är förstört, går kanske inte att laga. Vad har jag gjort?! Har jag gjort något? Vad kan jag göra för att allt ska bli bra? Varför blir det alltid såhär, för mycket av det bra så att det bara blir pannkaka till slut. Demonerna kommer smygande. Men vi har inte beställt några demoner idag, möjligtvis en dos jobbiga känslor, men inga demoner nej, bestämt nej.

Och sen är det bara att tvätta sältan ut håret och skölja bort all sand, torka sig och vänta tills nästa dag ska börja. Eventuellt en lite mer vanlig dag.