För några dagar sen hade jag en riktigt dålig morgon, alla demoner och hjärnspöken gick till attack på en och samma gång. Så jag skrev av mig och sen blev det bättre! Mycket bättre.

Ibland hugger smärtan till, inte bara fysiskt utan psykiskt. Du inser att ditt liv faktiskt aldrig kommer bli som den minsta dröm du hade, eftersom det är för sent. De säger att det aldrig är försent, men det är en lögn. Och smärtan som är en sorg över drömmen som dog, den hugger som en dolk rakt i njuren. Och eftersom du är en varelse sammankopplad på alla möjliga plan så är det svårt att veta om den fysiska smärtan kanske egentligen är mental.
De som ”vet” vill gärna skilja på de olika planen, men hur kan man skilja på något som sitter ihop i kött och blod, nervtrådar och synapser? Är det egentligen någon som vet? Forskarna vill gärna hävda att de vet, men när det gäller människokroppen och själen så verkar mycket vara svårt att fastställa.

Hjärnan, det största mysteriet av dem alla. Ett mysterium som skapar sig själv skulle man kunna säga. För drömmar skapas ju i hjärnan och när hjärnan drar slutsatser att dessa drömmar är omöjliga så skapas följdreaktioner och även innan drömmen dog så drevs kanske hela personen framåt av viljan att nå denna dröm. Så utan drömmen vad är då människan?