Det finns många obehagliga känslor att känna i detta liv. En av de mest outhärdliga är ovissheten. Ovissheten är så brutal i sin brist på riktning och intuition. Ena stunden vet man exakt vart man är på väg i livet och i nästa så vet man knappt vilken fot man ska stå på. (För tillfället hugger en skarp smärta i vänster fotled vid belastning så försöker förvisso undvika att stå på den.)

Har en ganska dålig dag idag, otroligt trött och huvudet är som inbäddat i deg. Och så den där ovissheten, där jag ifrågasätter alla beslut jag tagit de senaste månaderna, allt jag lärt mig i terapin, alla framtidsplaner (som om jag hade några), alla dumma inköp, alla gånger jag sagt ja fast jag borde sagt nej, ja till och med mitt sätt att vara som människa.

Som om det skulle hjälpa. Nej ovisshet är otroligt påfrestande.
Kan inte låta bli att tänka på Florence Welch och Calvin Harris låt Sweet Nothing.

Det var min favoritlåt hösten 2014 när jag passande nog dejtade en man med stora commitment issues som valde att gå upp i rök precis när det började hetta till. Sen kom han givetvis tillbaka efter ett par månader, men det var inte riktigt detsamma. Men jag var väl liksom hooked på hans sätt att vara, så jag tog en vända till. Men det var inte bra, jag vet inte varför jag gjorde så, det var som en drog. Kunde inte låta bli. Men till slut fick det bli nog, efter att jag spenderat två nätter och en dag med honom och hans polare i Stockholm. Vi var konstant aspackade, i alla fall jag, de andra kanske tog droger också.
Jag tror att jag återvände för att han hade kärleksbombat mig i början och vi hade sån sjuk kemi. Trodde jag i alla fall, men det var nog någon sorts trauma bonding eller manipulation. Jag vet att han var en trasig fisk, han kanske inte ville såra andra men hans obarmhärtiga skyddsmekanismer fungerade oavsett intensioner. Jag gjorde ett misstag (glömde mobilen hemma när jag och min bonussyster skulle på Liseberg) och sen var all tillit raserad.

När jag var hos honom och åt middag efter att han hade kontaktat mig för andra gången, då minns jag att jag sjöng den här låten för honom.

So I’ll put my faith in something unknown
I’m living on such sweet nothing
But I’m tired of hope with nothing to hold
I’m living on such sweet nothing
And it’s hard to learn
And it’s hard to love
When you’re giving me such sweet nothing
Sweet nothing, sweet nothing
You’re giving me such sweet nothing

Ibland känner jag att jag hade en sorts känsla för saker tidigare som jag har tappat. Men jag tror att det är för att jag lärt mig att inte vara tillags i samma grad och kanske har jag blivit bättre på att anlägga gräsmattor och rabatter än att bygga luftslott.
För att vara en riktigt people pleaser så måste man ju i princip kunna läsa folks tankar, och det är aldrig riktigt värt mödan eftersom du aldrig kommer få det du vill ha om du inte kan uttrycka dina behov och det går ju inte om målet är att vara tillags 100 % av tiden. En ond spiral som är lätt att fångas i om man känner att ens värde som människa inte är högre än en sten på marken.