Allt är bra, jag mår bra, det är inga större problem. Men det är små problem, som om processorn blivit överhettad och det blir hack i överföringen av information. Små misstag som får större konsekvenser, inget livshotande men tillräckligt för en sjukskrivning, igen.

Det är inte på långa vägar så illa som i höstas, men eftersom det är svårt att kontrollera så måste någonting göras, förmodligen vila. Sömnen är hanterbar oftast, speciellt om det finns några droppar CBD-olja under tungan och en tablett melatonin förstås.
Fast värmen är outhärdlig, kanske är det den som drivit mig ut över kanten. Nu hänger jag här och dinglar i luften, buren av en osynlig luftström. Mina vingar är skadade och har många hål, men jag kommer inte krascha så länge jag bärs av den här osynliga kraften men jag behöver landa för att kunna läka, för att kunna flyga utan hjälp senare. Men jag existerar i nuet och njuter av den viktlösa känslan.

Drömmer om att skriva som Sara Stridsberg för jag har just hunnit lyssna klart på Kärlekens Antarktis och trots att den så sakligt och detaljerat beskriver människans fulaste inre väsen, så börjar en ljusning sippra in i horisonten. Barnen, barnen till två spillror av människor överlever trots det dyiga vattnet som hotar att dränka dem och de finner varandra och börjar blomma likt maskrosbarn. Kanske är det bara den ene som är ett maskrosbarn, han som inte blev bortadopterad vid födseln. För hon den andra har vuxit upp i ett ljust hem utan heroin och trasiga imitationer av dem som skulle varit föräldrar. Hon som inte ens föddes med abstinens, kanske. Men jag borde väl veta vid det här laget att Stridsbergs berättelser sällan slutar på något annat sätt än de börjar, ofta slutar de med död och innehåller död överallt.

Jag antar att det realistiska i hennes berättelser är att det inte blir ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Det är väl jäkligt verkligt. För det finns väl få happy endings som varar till slutet, om de inte börjar strax innan förstås, man vinner på lotto och dör dagen efter eller den man älskar dumpar sin tjej och blir ihop med en själv och sen dör man efter ett tag, innan han hinner börja vänstra igen eller går tillbaka till henne. Ursäkta cynismen, kanske mår jag inte så bra ändå. Jag är så trött på att allting upprepas gång på gång och att det aldrig känns som man kommer ur sin bur och att allt är ens eget fel men man fattar inte vad man gör som är så fel.

Men det är kanske bättre nu, jag mår åtminstone inte som för 1 år sedan, tack och lov. Och vi firar faktiskt ett år snart, jag och den här bloggen. Grattis. Jag är åtminstone inte riktigt lika arg längre.