Mitt i en sommar, i glappet mellan den första och andra veckan av Tour de France, vilodagen. Jag väcktes av sopbilen som tömde grannarnas kärl för returglas. Det är svårt att undgå med de otäta, trettiotals fönster som sitter i mitt hus. Men mitt larm på mobilen hade slutat göra ljud ifrån sig så det var lika bra, för klockan var 7. Om jag skulle vakna i tid följande morgon var ovisst, kanske skulle plåtinsamlingen tömmas då, vem vet.

När jag åkte till jobbet veckan innan såg jag en gammal bekant från jobbet som jag försökte cykla ikapp, han måste tagit en annan väg än jag för han försvann bakom en krök. Den här dagen hände nästan samma sak fast med en annan gammal bekant, från jobbet. Men han var så snabb att jag inte hade en chans att komma ifatt utan att bli genom svettig, dessutom hade jag ingen aning om vad jag skulle ha sagt till honom eftersom vi inte pratat på två år. Vår senaste kontakt via sms innehöll information om att vi raderade varandras nummer efter att jag anklagat honom för att vara otrevlig. Vilket han också var, men förmodligen tyckte sig ha rätt till. När jag senare träffade samme man på jobbet så var det en helt annan ton. Han hade kanske mognat lite och den höga mur av ilska och trots som han tidigare omgav sig med var lägre och inte lika vass. Han vägrade dock fortfarande svara på mina frågor, i alla fall de flesta. Han är en sån som håller sig i bakgrunden utan att bli osynlig, som finns i ens liv fast han inte alls verkar vilja vara där.

Ibland undrar jag om alla människor kommer tillbaka i ens liv? Alla gör det väl förstås inte, vissa dör ju och andra flyttar långt långt bort. Men många går igen och det senast året har jag nästan varit förföljd av gamla garderobsskelett. Allt från komplicerade kärlekar till tillfälliga ligg, även om de flesta varit några med mening. Det finns ju en uppsjö av män utan mening i mitt liv. Jag dras till män, både vänskapligt och sexuellt och jag vet inte om det är till min för eller nackdel. Har många killkompisar men tycks aldrig fånga kärleken.

Jag har själv varit högst ovetande om hur jag fungerar, trots att jag försökt förstå. Ett mönster har dock utkristalliserat sig på senare år. De oåtkomliga, de väcker nåt hos mig. Inte alltid men det har hänt mer än en gång att jag fallit för någon som är upptagen, jag brukar försöka låta bli men sen händer det ändå. Det är tur att jag är så bra på att klara mig själv eftersom det alltid slutat i ensamhet för mig. De jag faller för är ju nämligen inte bara svåråtkomliga rent fysiskt utan även emotionellt. Jag ska inte göra någon djupare psykoanalys av det just nu, men mönster uppstår ju sällan ur tomma intet.

Det är förstås ett stort steg att lämna någon för någon annan, kanske till och med större än att lämna någon för sin egen skull. Jag har själv lämnat relationer för andras skull, men det har aldrig blivit vi ändå. Och jag vet i alla fall två som lämnat sina förhållanden för mig och det blev inte heller nåt. Det gäller att vara försiktig och uthållig tror jag. Två egenskaper som jag jobbat hårt med att förbättra för att kanske lyckas bättre i framtida relationer. Tredje gången gillt eller?

Det är svårt att veta var ens känslor är ibland, framförallt så tyckte jag det förut. Nu tror jag faktiskt att det har skett en förändring. Rent generellt så har jag blivit mer trygg i mig själv och mina känslor är något mindre kaos. Jag har äntligen förstått att kärlek börjar med psykos och sen är det mycket hårt arbete med sig själv för att lyckas välja den andra gång på gång igen, även när den beter sig på ett sätt som man själv inte gillar eller förstår. Att falla är enkelt, men att välja är ibland svårt. Och det ska inte vara för lätt heller, det är en balans på en gyllene tråd. Dessutom måste man våga lita på att den andre kommer välja en själv på samma sätt och det är nästan det svåraste av allt. Att alltid våga vara sig själv fullt ut.

Jag har målat mina naglar vita med röda prickar, blev faktiskt ganska nöjd. Inspirerad av Maillot a Pois eller Le Maillot Blanc a Pois, den vita tröjan med prickar, i TdF. Har blivit en riktig nörd nu och det är ju trevligt, speciellt när det förenar två av mina stora kärlekar; cykling och Frankrike. Och kanske i viss mån även tunna vältränade män. Det ska inte förnekas att det varit min preferens sedan urminnes tider. Så det är väl egentligen kanske mest konstigt att jag inte hittat hit tidigare, men det har väl att göra med min stora ovilja mot att se på sport på TV. Det är ju fruktansvärt trist utan sammanhang. Förra helgen såg jag dessutom på fotboll med ett par vänner på en pub i Stockholm. Det var trevligt men föredrar ändå cykel.