Hemma igen efter en vecka på vift. All is well och som vanligt hade jag en enorm lust att skriva just när jag var påväg hem, men väl hemma var jag alldeles för trött och datorn krånglade så tappade tålamodet.

Jag tror det var Alice Munro som fick mig att längta efter orden och formuleringarna. Lyssnade på Dear Life, en novellsamling som utspelar sig i hennes hemtrakter i tiden runt hennes barndom, alltså tidigt-mitten 1900-tal. Precis som med den förra samlingen, För mycket lycka, jag läste av henne så lämnade den mig längtandes efter mer och nästan en smula frustrerad. Jag antar att det är vad bra författare kan göra men små medel. Jag tyckte nog att den här boken var bättre, men det var också otroligt bra uppläsare så det kan ha påverkat. Jag ska heller inte hymla med att jag råkade sova bort en del, men det är kanske också ett bra betyg på sitt sätt. Som tur var är det ju enkelt att lyssna om när berättelserna är så korta som 30 minuter. Rekommenderar varmt Dear Life eller Brinnande livet som den heter på svenska.

På något sätt tar det emot att skriva om den här resan. Inte för att den var otrevlig på något sätt, tvärtom! Utan för att jag upplevde den tillsammans med andra. Jag hade inte narrativet och var kanske också lite för trött för att orka ta in så mycket. Jag tänkte att jag ville skriva om hur påverkad jag är av min utmattning, men allting ändrades väl på sätt och vis när jag kom hem, fick sova i min egen säng i ett mörkt och tyst rum som inte var för varmt.
Jag tror att jag klarar så mycket, men det gör jag inte, jag klarar nästan ingenting, har pyttesmå marginaler och återfaller ner i utmattningens boudoir på en gång.

Så nu antar jag att jag ska ta tillfället i akt och ta igen mig tills nästa resa, när nu den blir. Men borde jag inte säga någonting om Österrike och Slovenien? Om Wien, Klagenfurt och Ljubljana? Jo, men jag känner nog också att min blick är skuggad av mitt sällskap, trots att de är två av mina äldsta och bästa vänner. Det handlar mer om mig än om dem och det är väl anledningen till att jag alltid blir så förvirrad av relationer. Min oförmåga att inte bli alltför påverkad och inte glömma min egen röst, det känns ofta helt hopplöst och är den största anledningen till att jag trivs så bra i mitt eget sällskap. Men egentligen skulle det väl inte ens behöva ses som ett problem, om det inte vore för att min önskan är att vara så jävla självständig.

Ja kanske var det den största insikten med resan. Men det var väldigt vackert och varmt och trevligt alltihop, men jag känner att allt jag har att säga redan har sagts och att det bara blir en hög av plattityder. Kort och gott var det en bra resa, jag är väldigt glad för den och kommer nog åka tillbaka om Max blir kvar där. Österrike var bättre än väntat.